Under året som gått har man kunnat läsa ut flera tendenser i det politiska opinionsläget. En tendens inom det borgerliga blocket är att centerpartiet och kristdemokraterna backar. Under november månad 2009 gjordes åtta olika mätningar av den politiska opinionen i Sverige. Ett genomsnitt av dessa visade att (c) och (kd) har ett stöd på 4,8 respektive 4,4 procent. Dessa två regeringspartier riskerar alltså att åka ur riksdagen vid nästa val, och har också i flera mätningar placerat sig under riksdagsspärren. På sikt är det logiskt att de försvinner, helt enkelt eftersom de inte har något att erbjuda de svenska väljarna. Dessa partier är att betrakta som ideologiskt döda.
Med (c) och (kd) ur leken kan man tänka sig en ny spelplan med två större partier i trettioprocentsklassen, socialdemokraterna och moderaterna, med var sin marxistisk (v) respektive liberal (fp) släpvagn på fem procent. Sverigedemokraterna och miljöpartiet kan mycket väl etablera sig på en tioprocentsnivå och spela mer fristående roller i en nytt politiskt landskap. I januari kommer Folkhemmet 031 att titta närmare på dessa två nya stjärnskott i svensk politik, vilka båda såg dagens ljus på det glada 80-talet. Folkhemmet 031 tackar för året som gått och ser fram emot 2010 som kommer att gå till historien som året då den svenska nationalismen fick sitt genombrott.
tisdag 29 december 2009
tisdag 8 december 2009
Globaliseringens gissel i Gävle och Göteborg
- Det är naturligtvis väldigt, väldigt tråkigt.
Det är näringsministerns kommentar till att tusen svenskar ser ut att förlora sina arbeten på Ericsson i Gävle.
- Det är en fruktansvärd tragedi för Gävle.
Det är vad Ericssons metallordförande har att säga till sina medlemmar innan de kastas ut i arbetslöshet.
Ericsson själva skyller på den nya tekniken när bolaget låter kvasten gå, men samtidigt passar man på att flytta över produktionen till låglöneländer.
Det räcker inte längre att regeringens och fackföreningarnas ansträngningar för att bevara svenska arbetstillfällen begränsar sig till ord. Det har ingen betydelse hur ledsna och upprörda politiska och fackliga företrädare förefaller vara inför fullbordat faktum på Volvo, Saab och Ericsson. När jobb och fabriker försvinner till Kina måste den fackliga och nationella kampen bli en.
Det är näringsministerns kommentar till att tusen svenskar ser ut att förlora sina arbeten på Ericsson i Gävle.
- Det är en fruktansvärd tragedi för Gävle.
Det är vad Ericssons metallordförande har att säga till sina medlemmar innan de kastas ut i arbetslöshet.
Ericsson själva skyller på den nya tekniken när bolaget låter kvasten gå, men samtidigt passar man på att flytta över produktionen till låglöneländer.
Det räcker inte längre att regeringens och fackföreningarnas ansträngningar för att bevara svenska arbetstillfällen begränsar sig till ord. Det har ingen betydelse hur ledsna och upprörda politiska och fackliga företrädare förefaller vara inför fullbordat faktum på Volvo, Saab och Ericsson. När jobb och fabriker försvinner till Kina måste den fackliga och nationella kampen bli en.
torsdag 3 december 2009
SD intar den tredje positionen
Ur Jimmie Åkessons tal på Sverigedemokraternas landsdagar:
En fråga som kommer att vara oerhört avgörande även i nästa val är förstås arbetsmarknadspolitiken. I finanskrisens spår och i den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i kommer svenska löntagares trygghet att kraftigt försämras. Många har redan lämnat sina jobb och många, många fler blir det innan det vänder uppåt igen. Det är den verklighet som alla politiker och partier tvingas förhålla sig till när vi går in i valrörelsen nästa år.
Låt oss så här inledningsvis slå fast en sak som är lika självklar som den är enkel. Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb. Låt oss slå fast det.
Vi har idag – och det visade inte minst partiledardebatten tidigare i veckan – en väldigt cementerad blockindelning i riksdagen, med två väldigt tydliga alternativ.
Regeringens så kallade arbetslinje
Å ena sidan har vi den borgerliga regeringen, som sedan tillkomsten av Nya Moderaterna och den så kallade Alliansen kapat en traditionell socialdemokratisk retorik och bygger nu hela sin politik på den så kallade arbetslinjen.
Hur har det gått? I slutet av september var en kvarts miljon människor inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Det är drygt 100 000 fler än för ett år sedan. Arbetslöshetssiffrorna ser oerhört dystra ut framöver, vi går mot massarbetslöshet.
Samtidigt har hundratusentals löntagare lämnat a-kassorna efter regeringens försämringar. Nästa år kommer över 50 000 personer dessutom att lämna sjukförsäkringen – de utförsäkras – och ska ut och söka jobb.
Detta är verkligheten i en tid när konkurrensen om jobben, på grund av lågkonjunkturen och regeringens utbudspolitik, är oerhört mycket tuffare än på väldigt länge. Utsikterna för att få jobb är små. Det kommer att kosta. Och kostnaderna för detta hamnar slutligen på kommunerna, där pengar måste tas från kärnverksamheterna för att garantera de utförsäkrade en grundläggande trygghet. Välfärden blir lidande – inte minst skolan och omsorgen – men så klart också den allmänna offentliga servicen generellt.
Lärare, barnskötare, personal i hemtjänsten får gå hem. Det handlar om 60 000 jobb i välfärden som försvinner. De som blir kvar får arbeta mer och hårdare, med allt vad det kommer att innebära för exempelvis hälsan och i förlängningen sjukskrivningstalen. Samtidigt drabbas barn och äldre i sin tur av att servicen försämras. Det blir dyrare att vara gammal, när avgifter för exempelvis trygghetslarm eller ledsagning höjs samtidigt som man får sin mat på ännu konstigare tider än vad man är van vid eller tvingas i säng ytterligare någon timme för tidigt för att personalen inte räcker till. Tryggheten urholkas lite till...
Investeringar skjuts på framtiden för att kommunerna inte har råd att bära kapitalkostnaderna. Skolor, daghem och andra offentliga lokaler städas mer sällan av besparingsskäl. Underhåll och skötsel av fastigheter och parker blir eftersatt, också det av besparingsskäl. Även den sortens till synes enkla, oskyldiga besparingsåtgärder får konskekvenser på lång sikt, men de syns ofta inte innan mandatperioden är över och sen kan man alltid skylla på någon annan när fler skolbarn får astma eller gamla kulturbyggnader förfaller.
Detta är några av de vardagliga konsekvenserna av regeringens politik.
Arbetskraftsinvandring och lönedumpning
Vi har ju också – inte minst under EU-valrörelsen – riktat väldigt skarp kritik mot andra delar av regeringens arbetsmarknadspolitik, och då särskilt den del som gäller de nya reglerna för arbetskraftsinvandring.
En fri arbetskraftsinvandring – att i princip vem som helst från hela världen kan komma hit och konkurrera om de svenska jobben – kombinerat med en fri rörlighet inom Europa och – det jag pratade om tidigare – de kraftiga försämringarna i trygghetssystemen tydliggör regeringens ambitioner. Arbetsutbudet ökar. Och vad händer när utbudet av något ökar, jo då sjunker priset, i det här fallet priset på arbete. Vi får en lönedumpningseffekt.
Det vi ser är en klassisk, borgerlig lönedumpningspolitik. Den så kallade arbetslinjen är i själva verket lönedumpningslinjen.
Det här är inte uttalat, tvärtom, man förnekar det. Men man avslöjades för bara någon månad sedan, att man ser det här som en positiv effekt av den förda arbetsmarknadspolitiken, att människor är beredda att arbeta för lägre lön.
Det är tydligt, partivänner, att den här regeringen driver en politik som står i direkt motsats till svenska löntagares intressen.
Vänsterkartellens politik
Jag sa tidigare att vi har två tydliga alternativ i riksdagen, och det andra alternativet, vid sidan av den borgerliga lönedumpningslinjen, är alltså det som den rödgröna kartellen presenterat.
Och vad är det?
Ja, att döma av partiledaredebatten i onsdags är det inte särskilt mycket alls. Det enda konkreta av betydelse vi fick ut av den debatten var att Mona Sahlin vill höja skatten och höja ersättningsnivåerna i a-kassan.
Någon politik för att skapa jobb fick vi inte se, tvärtom vill man alltså göra det dyrare att arbeta genom skattehöjningar.
Vänsteralternativet i valet nästa år blir alltså en återgång till det som blivit socialdemokratins signum de senaste åren - bidragslinjen.
Trygghetslinjen
Här har vi alltså å ena sidan regeringens lönedumpningslinje, å andra sidan vänsterkartellens bidragslinje.
Partivänner, det här duger inte! Jag skulle vilja presentera det tredje alternativet i svensk politik för er; trygghetslinjen.
Jag är övertygad om, att om att slänger bort de ideologiska skygglapparna, bortser från olika särintressen, så kan man kombinera trygghet, rörlighet och tillväxt på arbetsmarknaden. Vi kan skapa en rörligare arbetsmarknad och samtidigt radikalt öka tryggheten för Sveriges löntagare.
Grunden till trygghet är tillgången på arbete, och grunden till tillgången på arbete är att företagen i vårt land vill, kan och vågar anställa. En annan förutsättning är att arbetskraften är anställningsbar.
Det krävs åtgärder för att göra det enklare att driva företag och att anställa, billigare att driva företag och att anställa och mindre riskfyllt att driva företag och att anställa. Vi måste dessutom förbättra tillgången på riskkapital. Sverige är världsledande på innovationer, vi har en oerhörd forskningsintensitet, men den svenska paradoxen säger oss att vi är förbaskat dåliga på att omsätta våra innovationer i pengar och tillväxt. Vi måste komma åt den paradoxen.
Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik, med matchning, vidareutbildning, yrkesutbildning och lärlingssystem. Allt detta kombinerat med ett väl utbyggt trygghetssystem, en generös omställningsförsäkring, för den som hamnar mellan två arbetstillfällen.
På det här sättet kan vi kombinera de tre nyckelfaktorerna, trygghet, rörlighet och tillväxt.
Vi tar det en gång till:
Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb.
En fråga som kommer att vara oerhört avgörande även i nästa val är förstås arbetsmarknadspolitiken. I finanskrisens spår och i den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i kommer svenska löntagares trygghet att kraftigt försämras. Många har redan lämnat sina jobb och många, många fler blir det innan det vänder uppåt igen. Det är den verklighet som alla politiker och partier tvingas förhålla sig till när vi går in i valrörelsen nästa år.
Låt oss så här inledningsvis slå fast en sak som är lika självklar som den är enkel. Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb. Låt oss slå fast det.
Vi har idag – och det visade inte minst partiledardebatten tidigare i veckan – en väldigt cementerad blockindelning i riksdagen, med två väldigt tydliga alternativ.
Regeringens så kallade arbetslinje
Å ena sidan har vi den borgerliga regeringen, som sedan tillkomsten av Nya Moderaterna och den så kallade Alliansen kapat en traditionell socialdemokratisk retorik och bygger nu hela sin politik på den så kallade arbetslinjen.
Hur har det gått? I slutet av september var en kvarts miljon människor inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Det är drygt 100 000 fler än för ett år sedan. Arbetslöshetssiffrorna ser oerhört dystra ut framöver, vi går mot massarbetslöshet.
Samtidigt har hundratusentals löntagare lämnat a-kassorna efter regeringens försämringar. Nästa år kommer över 50 000 personer dessutom att lämna sjukförsäkringen – de utförsäkras – och ska ut och söka jobb.
Detta är verkligheten i en tid när konkurrensen om jobben, på grund av lågkonjunkturen och regeringens utbudspolitik, är oerhört mycket tuffare än på väldigt länge. Utsikterna för att få jobb är små. Det kommer att kosta. Och kostnaderna för detta hamnar slutligen på kommunerna, där pengar måste tas från kärnverksamheterna för att garantera de utförsäkrade en grundläggande trygghet. Välfärden blir lidande – inte minst skolan och omsorgen – men så klart också den allmänna offentliga servicen generellt.
Lärare, barnskötare, personal i hemtjänsten får gå hem. Det handlar om 60 000 jobb i välfärden som försvinner. De som blir kvar får arbeta mer och hårdare, med allt vad det kommer att innebära för exempelvis hälsan och i förlängningen sjukskrivningstalen. Samtidigt drabbas barn och äldre i sin tur av att servicen försämras. Det blir dyrare att vara gammal, när avgifter för exempelvis trygghetslarm eller ledsagning höjs samtidigt som man får sin mat på ännu konstigare tider än vad man är van vid eller tvingas i säng ytterligare någon timme för tidigt för att personalen inte räcker till. Tryggheten urholkas lite till...
Investeringar skjuts på framtiden för att kommunerna inte har råd att bära kapitalkostnaderna. Skolor, daghem och andra offentliga lokaler städas mer sällan av besparingsskäl. Underhåll och skötsel av fastigheter och parker blir eftersatt, också det av besparingsskäl. Även den sortens till synes enkla, oskyldiga besparingsåtgärder får konskekvenser på lång sikt, men de syns ofta inte innan mandatperioden är över och sen kan man alltid skylla på någon annan när fler skolbarn får astma eller gamla kulturbyggnader förfaller.
Detta är några av de vardagliga konsekvenserna av regeringens politik.
Arbetskraftsinvandring och lönedumpning
Vi har ju också – inte minst under EU-valrörelsen – riktat väldigt skarp kritik mot andra delar av regeringens arbetsmarknadspolitik, och då särskilt den del som gäller de nya reglerna för arbetskraftsinvandring.
En fri arbetskraftsinvandring – att i princip vem som helst från hela världen kan komma hit och konkurrera om de svenska jobben – kombinerat med en fri rörlighet inom Europa och – det jag pratade om tidigare – de kraftiga försämringarna i trygghetssystemen tydliggör regeringens ambitioner. Arbetsutbudet ökar. Och vad händer när utbudet av något ökar, jo då sjunker priset, i det här fallet priset på arbete. Vi får en lönedumpningseffekt.
Det vi ser är en klassisk, borgerlig lönedumpningspolitik. Den så kallade arbetslinjen är i själva verket lönedumpningslinjen.
Det här är inte uttalat, tvärtom, man förnekar det. Men man avslöjades för bara någon månad sedan, att man ser det här som en positiv effekt av den förda arbetsmarknadspolitiken, att människor är beredda att arbeta för lägre lön.
Det är tydligt, partivänner, att den här regeringen driver en politik som står i direkt motsats till svenska löntagares intressen.
Vänsterkartellens politik
Jag sa tidigare att vi har två tydliga alternativ i riksdagen, och det andra alternativet, vid sidan av den borgerliga lönedumpningslinjen, är alltså det som den rödgröna kartellen presenterat.
Och vad är det?
Ja, att döma av partiledaredebatten i onsdags är det inte särskilt mycket alls. Det enda konkreta av betydelse vi fick ut av den debatten var att Mona Sahlin vill höja skatten och höja ersättningsnivåerna i a-kassan.
Någon politik för att skapa jobb fick vi inte se, tvärtom vill man alltså göra det dyrare att arbeta genom skattehöjningar.
Vänsteralternativet i valet nästa år blir alltså en återgång till det som blivit socialdemokratins signum de senaste åren - bidragslinjen.
Trygghetslinjen
Här har vi alltså å ena sidan regeringens lönedumpningslinje, å andra sidan vänsterkartellens bidragslinje.
Partivänner, det här duger inte! Jag skulle vilja presentera det tredje alternativet i svensk politik för er; trygghetslinjen.
Jag är övertygad om, att om att slänger bort de ideologiska skygglapparna, bortser från olika särintressen, så kan man kombinera trygghet, rörlighet och tillväxt på arbetsmarknaden. Vi kan skapa en rörligare arbetsmarknad och samtidigt radikalt öka tryggheten för Sveriges löntagare.
Grunden till trygghet är tillgången på arbete, och grunden till tillgången på arbete är att företagen i vårt land vill, kan och vågar anställa. En annan förutsättning är att arbetskraften är anställningsbar.
Det krävs åtgärder för att göra det enklare att driva företag och att anställa, billigare att driva företag och att anställa och mindre riskfyllt att driva företag och att anställa. Vi måste dessutom förbättra tillgången på riskkapital. Sverige är världsledande på innovationer, vi har en oerhörd forskningsintensitet, men den svenska paradoxen säger oss att vi är förbaskat dåliga på att omsätta våra innovationer i pengar och tillväxt. Vi måste komma åt den paradoxen.
Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik, med matchning, vidareutbildning, yrkesutbildning och lärlingssystem. Allt detta kombinerat med ett väl utbyggt trygghetssystem, en generös omställningsförsäkring, för den som hamnar mellan två arbetstillfällen.
På det här sättet kan vi kombinera de tre nyckelfaktorerna, trygghet, rörlighet och tillväxt.
Vi tar det en gång till:
Den svenska välfärden är helt beroende av att människorna i det här landet arbetar och bidrar till det gemensamma. Och människors möjligheter att arbeta är helt beroende av tillgången på jobb.
torsdag 12 november 2009
Ur askan i elden
Efter andra världskriget ockuperades västra Tyskland av västmakterna USA/Storbritannien/Frankrike och östra Tyskland av Sovjetunionen. Väst fick ett federalistiskt liberalkapitalistiskt system delvis efter amerikansk modell. De dominerande partierna var socialdemokraterna och kristdemokraterna. Det lilla liberala partiet agerade ofta kungamakare då deras mandat behövdes för att säkra något av de två större partiernas majoritet i förbundsdagen.
Östra Tyskland blev kommunistiskt delvis efter sovjetisk modell. Det kommunistiska och det socialdemokratiska partiet slogs samman till det statsbärande Tyska Socialistiska Enhetspartiet. Vid sidan av detta parti fanns fyra erkända partier, ett liberaldemokratiskt, ett nationaldemokratiskt, ett kristdemokratiskt samt ett bondeparti. Under det styrande partiets ledning sammanfördes dessa på en enhetlig vallista där även fackföreningar fanns med. Trots att dessa partier var representerade i folkkammaren hade de i praktiken liten politisk makt.
I årtionden kämpade det tyska folket för ett återförenande. Nationalister från hela Europa deltog i kampen eftersom ett delat Tyskland också innebar ett delat Europa. Socialister och liberaler var inte alls lika angelägna att muren skulle falla. För tjugo år sedan föll så äntligen muren för det tyska folkets tryck och Tyskland kunde återförenades. Återföreningen skedde dock uteslutande på västs villkor och idag är många av de sociala rättigheter som var självklara för östtyskarna försvunna. Arbetslösheten i östra Tyskland är skyhög, kriminaliteten och drogmissbruket har ökat kraftigt och östtyskarna har dessutom berikats av amerikansk och turkisk kultur.
I morgon inleder de tyska socialdemokraterna sina partidagar i Dresden. Dessvärre kommer de inte att presentera någon väg framåt för för tyskarna. Tyskland behöver otvivelaktigt en samhällsmodell som grundar sig på annat än liberala och marxistiska antaganden. Tyskland behöver en nationalistisk regering som sätter det egna folket i första rummet.
Östra Tyskland blev kommunistiskt delvis efter sovjetisk modell. Det kommunistiska och det socialdemokratiska partiet slogs samman till det statsbärande Tyska Socialistiska Enhetspartiet. Vid sidan av detta parti fanns fyra erkända partier, ett liberaldemokratiskt, ett nationaldemokratiskt, ett kristdemokratiskt samt ett bondeparti. Under det styrande partiets ledning sammanfördes dessa på en enhetlig vallista där även fackföreningar fanns med. Trots att dessa partier var representerade i folkkammaren hade de i praktiken liten politisk makt.
I årtionden kämpade det tyska folket för ett återförenande. Nationalister från hela Europa deltog i kampen eftersom ett delat Tyskland också innebar ett delat Europa. Socialister och liberaler var inte alls lika angelägna att muren skulle falla. För tjugo år sedan föll så äntligen muren för det tyska folkets tryck och Tyskland kunde återförenades. Återföreningen skedde dock uteslutande på västs villkor och idag är många av de sociala rättigheter som var självklara för östtyskarna försvunna. Arbetslösheten i östra Tyskland är skyhög, kriminaliteten och drogmissbruket har ökat kraftigt och östtyskarna har dessutom berikats av amerikansk och turkisk kultur.
I morgon inleder de tyska socialdemokraterna sina partidagar i Dresden. Dessvärre kommer de inte att presentera någon väg framåt för för tyskarna. Tyskland behöver otvivelaktigt en samhällsmodell som grundar sig på annat än liberala och marxistiska antaganden. Tyskland behöver en nationalistisk regering som sätter det egna folket i första rummet.
måndag 9 november 2009
S backar efter kongress
Socialdemokraterna backar i Demoskops senaste mätning trots att undersökningen gjordes samtidigt som partiet höll sin uppmärksammade kongress. Demoskops VD Anders Lindholm menar att stödet för socialdemokraterna ökar ju mindre Mona Sahlin och andra partiföreträdare syns i media. Ett parti som däremot stärker sin ställning är Sverigedemokraterna.
måndag 2 november 2009
Vilken demokrati försvarar våra soldater?
På den nyligen avslutade socialdemokratiska kongressen beslutade ombuden om fortsatt militär närvaro i Afghanistan. De svenska soldaternas uppgift har bland annat varit att övervaka den så kallade demokratiska processen i landet. Oro har funnits att vallokaler skulle attackeras av talibaner, och visst står det utom alla tvivel att talibanrörelsen inte önskar demokrati. Dessvärre verkar inte heller de afghanska myndigheterna ställa sig bakom de demokratiska priciperna, och det är också mycket tveksamt om den sittande presidenten Karzai kan betecknas som demokrat. Frågan som man därmed ställer sig är vilken demokrati våra soldater försvarar.
Karzais främsta motkandidat, Abdullah Abdullah, beslutade att inte ställa upp i en andra valomgång eftersom den hårt kritiserade ordföranden för valkommissionen, Azizullah Ludin, sitter kvar på sin post. Ludin utropade idag således Karzai som president med följande ord:
- Den oberoende valkommissionen förklarar den ärade Hamid Karzai som president... eftersom han vann den första omgången och är den ende kandidaten i den andra.
Hela valprocessen är ett skämt och det är dags att vi tar hem våra trupper och släpper den naiva tron på att kunna införa demokrati överallt i världen.
Karzais främsta motkandidat, Abdullah Abdullah, beslutade att inte ställa upp i en andra valomgång eftersom den hårt kritiserade ordföranden för valkommissionen, Azizullah Ludin, sitter kvar på sin post. Ludin utropade idag således Karzai som president med följande ord:
- Den oberoende valkommissionen förklarar den ärade Hamid Karzai som president... eftersom han vann den första omgången och är den ende kandidaten i den andra.
Hela valprocessen är ett skämt och det är dags att vi tar hem våra trupper och släpper den naiva tron på att kunna införa demokrati överallt i världen.
söndag 1 november 2009
S-kongress utan överraskningar
S-kongressen bjöd inte på några överraskningar, ej heller några heta inrikespolitiska debatter. Socialdemokraternas strategi för att skapa arbetstillfällen har fått kritik inte bara från politiska motståndare utan också från forskarvärlden. Sahlin vill skapa en "kompetensförsäkring" som i mångt och mycket liknar "kunskapslyftet" från 1990-talet. Anders Forslund som är biträdande chef för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering menar att resultatet av kunskapslyftet fortfarande är oklart.Den enda frågan som orsakade riktig debatt var den om den svenska militära instatsen i Afghanistan. Flera ombud pläderade för att socialdemokraterna ska kräva att Sverige drar tillbaka sina trupper. Göteborgaren och före detta utrikesministern Jan Eliasson statsade dock hela sitt förtoendekapital när han bedyrade att svenska soldater behövs i Afghanistan.
Leif Pagrotsky, också göteborgare och före detta minister, presenterade socialdemokraternas kulturpolitik. Hans ambitioner att överbrygga skillnader mellan stad och land och mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare, vad gäller såväl tillgång som utövning av kultur är givetvis lovvärd, men vad som är betydligt viktigare är kulturens innehåll, och vid det här laget vet de flesta vad s-märkt kulturpolitik står för.
torsdag 29 oktober 2009
Riktlinjer för SD:s arbetsmarknadspolitik
Riktlinjer för en sverigedemokratisk arbetsmarknadspolitik antogs av partiets landsdagar den 17 oktober 2009.
Sverigedemokraterna utgår från en pragmatisk, tvärpolitisk hållning inom det arbetsmarknadspolitiska området.
Målsättningen är att kunna tillvarata nationens samlade intressen. Avsaknaden av ideologiska bindningar och bevakande av särintressen på området gör att partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge.
Hög grad av stabilitet på arbetsmarknaden är en bra grund för nöjda löntagare samt ett produktivt näringsliv. Stabilitet förutsätter en god balans mellan arbetsmarknadens parter vilket i sin tur förutsätter en väl avvägd kompromiss mellan å ena sidan löntagarnas intresse av trygghet och goda försörjningsmöjligheter och å andra sidan arbetsgivarnas intresse av handlingsfrihet och tillväxtmöjligheter.
Såväl fackförbunden som arbetsgivarorganisationerna fyller härvidlag en viktigt samhällsfunktion. Viktigt att poängtera är dock att arbetsgivare och löntagare inte enbart har motstridiga intressen, utan också starka gemensamma intressen i stabilitet och tillväxt. En god tillgång på arbetstillfällen skänker löntagarna såväl trygghet som valfrihet.
Tillväxtskapande åtgärder som främjar en sådan utveckling måste således vara centrala i en löntagarvänlig politik.
Sverigedemokraterna försvarar grunderna i den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter genom förhandlingar gör upp om lönenivåer och andra centrala villkor. Vi tror på en aktiv arbetsmarknadspolitik där statens huvudsakliga roll är att övervaka att arbetsmarknaden och dess spelregler fungerar optimalt. Bortsett från vad som framgår av nedanstående skrivningar har partiet inga ambitioner att göra några betydande ingrepp i den rådande lagstiftningen på området.
Under mandatperioden 2010-2014 ämnar Sverigedemokraterna primärt driva följande frågor med koppling till det arbetsmarknadspolitiska området:
Understödja sysselsättning, flexibilitet och tillväxt genom att:
- Öka stödet till landets innovatörer samt höja anslagen till forskning och utveckling.
- Öka stödet till turism- och besöksnäringen, med särskilt fokus på den del av dessa näringar som lyfter fram landets historia och kulturarv.
- Reformera LAS, så att det blir möjligt att undanta fler personer ifrån turordningsreglerna för samtliga företag.
- Säkerställa näringslivets behov av stabil och billig tillgång till el, genom att förlänga de befintliga kärnkraftsverkens livslängd och investera i ny kärnkraft.
Motverka lönedumpning och skydda svenska löntagare genom att:
- Riva upp de nuvarande reglerna för arbetskraftsinvandring, slopa permanenta uppehållstillstånd och kraftigt reducera anhöriginvandringen. Tillfälliga arbetstillstånd för arbetskraftsinvandrare skall endast kunna tilldelas arbetstagare med kompetens som omöjligen går att finna i Sverige.
Försvara den svenska modellen genom att:
- Verka för ett avskaffande av utstationeringsdirektivet, delar av den nuvarande arbetstidslagen samt alla övriga försök till inblandning på den svenska arbetsmarknaden ifrån EU eller andra utländska intressen.
Motverka diskriminering och svenskfientlighet genom att:
- Skrota instegsjobben och förbjuda alla andra former av positiv särbehandling, etnisk kvotering/diskriminering på
arbetsmarknaden.
Öka löntagarnas trygghet genom att:
- Förstärka satsningen på yrkesutbildning.
- Höja ersättningsnivåerna i A-kassan.
Sverigedemokraterna utgår från en pragmatisk, tvärpolitisk hållning inom det arbetsmarknadspolitiska området.
Målsättningen är att kunna tillvarata nationens samlade intressen. Avsaknaden av ideologiska bindningar och bevakande av särintressen på området gör att partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge.
Hög grad av stabilitet på arbetsmarknaden är en bra grund för nöjda löntagare samt ett produktivt näringsliv. Stabilitet förutsätter en god balans mellan arbetsmarknadens parter vilket i sin tur förutsätter en väl avvägd kompromiss mellan å ena sidan löntagarnas intresse av trygghet och goda försörjningsmöjligheter och å andra sidan arbetsgivarnas intresse av handlingsfrihet och tillväxtmöjligheter.
Såväl fackförbunden som arbetsgivarorganisationerna fyller härvidlag en viktigt samhällsfunktion. Viktigt att poängtera är dock att arbetsgivare och löntagare inte enbart har motstridiga intressen, utan också starka gemensamma intressen i stabilitet och tillväxt. En god tillgång på arbetstillfällen skänker löntagarna såväl trygghet som valfrihet.
Tillväxtskapande åtgärder som främjar en sådan utveckling måste således vara centrala i en löntagarvänlig politik.
Sverigedemokraterna försvarar grunderna i den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter genom förhandlingar gör upp om lönenivåer och andra centrala villkor. Vi tror på en aktiv arbetsmarknadspolitik där statens huvudsakliga roll är att övervaka att arbetsmarknaden och dess spelregler fungerar optimalt. Bortsett från vad som framgår av nedanstående skrivningar har partiet inga ambitioner att göra några betydande ingrepp i den rådande lagstiftningen på området.
Under mandatperioden 2010-2014 ämnar Sverigedemokraterna primärt driva följande frågor med koppling till det arbetsmarknadspolitiska området:
Understödja sysselsättning, flexibilitet och tillväxt genom att:
- Öka stödet till landets innovatörer samt höja anslagen till forskning och utveckling.
- Öka stödet till turism- och besöksnäringen, med särskilt fokus på den del av dessa näringar som lyfter fram landets historia och kulturarv.
- Reformera LAS, så att det blir möjligt att undanta fler personer ifrån turordningsreglerna för samtliga företag.
- Säkerställa näringslivets behov av stabil och billig tillgång till el, genom att förlänga de befintliga kärnkraftsverkens livslängd och investera i ny kärnkraft.
Motverka lönedumpning och skydda svenska löntagare genom att:
- Riva upp de nuvarande reglerna för arbetskraftsinvandring, slopa permanenta uppehållstillstånd och kraftigt reducera anhöriginvandringen. Tillfälliga arbetstillstånd för arbetskraftsinvandrare skall endast kunna tilldelas arbetstagare med kompetens som omöjligen går att finna i Sverige.
Försvara den svenska modellen genom att:
- Verka för ett avskaffande av utstationeringsdirektivet, delar av den nuvarande arbetstidslagen samt alla övriga försök till inblandning på den svenska arbetsmarknaden ifrån EU eller andra utländska intressen.
Motverka diskriminering och svenskfientlighet genom att:
- Skrota instegsjobben och förbjuda alla andra former av positiv särbehandling, etnisk kvotering/diskriminering på
arbetsmarknaden.
Öka löntagarnas trygghet genom att:
- Förstärka satsningen på yrkesutbildning.
- Höja ersättningsnivåerna i A-kassan.
måndag 12 oktober 2009
SD står starkt bland Handels medlemmar
Sverigedemokraterna stärker sina positioner i LO-leden. Var tionde medlem i fackförbundet Handels skulle rösta på SD om det vore val i dag. Det visar en enkät som Handels gjort bland sina medlemmar i nordöstra Skåne och Blekinge. Enkäten visar också att fyra av fem av medlemmarna vill att förbundet arbetar med politiska frågor som barnomsorg, sysselsättning och arbetsmarknadspolitik. SD stöds av 9,7 procent och moderaterna av 13,1 procent. Varannan medlem tänker rösta på socialdemokraterna.
torsdag 1 oktober 2009
Folkrepubliken fyller år
Idag fyller Folkrepubliken Kina 60 år. Det nya Kina som Mao utropade den första oktober 1949 fick en ny flagga och ett nytt statsvapen. Den stora stjärnan symboliserade Kinas kommunistiska parti, och de fyra mindre stjärnorna symboliserade bönderna, arbetarna, småborgarna och de patriotiska kapitalisterna, alltså de samhällsklasser som skulle bygga det nya Kina.
Man kan se på världen med olika glasögon, men för att förstå densamma måste man ha ett kulturellt och historiskt perspektiv vid sidan av det politiska och ekonomiska. Liberaler tenderar att glömma eller bortse från det kulturella och historiska perspektivet. Därför tror de att västerländsk demokrati är något som kan implementeras på samma sätt och samtidigt överallt på jorden. Så är det förstås inte.
Kina är idag en kapitalistisk enpartistat, men framförallt ett imperium. Detsamma gäller den kapitalistiska tvåpartistaten USA och den kapitalistiska flerpartistaten Ryssland. Att dessa imperier ser om sina intressen i världen är fullt naturligt. I studiet av internationella relationer kallar man detta realism.
En nation utvecklar den ekonomiska och politiska modell som passar dess syften bäst. För närvarande passar kapitalismen den kinesiska utvecklingen bäst. Kina är på frammarsch i Afrika och kineserna tar för sig av afrikanska naturtillgångar som de själva inte har. I gengäld finansierar kinesiska företag afrikansk infratruktur som Kina givetvis har nytta av när råvarorna ska skeppas till Mittens rike. Så fungerar världen.
onsdag 30 september 2009
Tio miljoner förlorade väljare på elva år
1875 bildades Tyska socialistiska arbetarepartiet (SDAP). Partiet bytte senare namn till Tyska socialdemokratiska partiet (SPD) och blev ett föredöme för socialdemokrater i framför allt Norden. Under efterkrigstiden har SPD dominerat tysk politik, och med ledare som Willy Brandt och Helmut Schmidt låg SPD stadigt på ett valresultat på över 40%. Även Gerhard Schröder lyckades med denna bedrift för elva år sedan, men sedan dess har det gått utför. Söndagens resultat på 23% är inte annat än en katastrof och bara hälften av vad partiet haft tidigare.Från klarhet till klarhet går däremot Oskar Lafontaine och hans socialister som ökar från nio till tolv procent. Även de gröna och liberalerna vinner mark och de senare kommer nu att bilda regering med kristdemokraterna. Problem har dock redan tornat upp sig eftersom Westerwelles liberaler radikalt vill försvaga de anställdas rättigheter på arbetsmarknaden, något som Angela Merkels kristdemokrater motsätter sig.
Nationaldemokraterna nådde inte heller denna gång något genombrott på nationell nivå, men de har breddat sin väljarbas och är representerade både på lokal och regional nivå. I Tysklands sex östra förbundsländer är partiet fortfarande starkast men i västra Tyskland är man blott ett enprocentsparti. Partiet har alltså inte lyckats erövra några desillusionerade SPD-väljare. Det är givetvis ett stort misslyckande för ett parti som starkt slår vakt om den tyska socialstatsmodellen. I kampen om besvikna socialdemokrater är det Röde Oskar som dragit det det längsta strået.
Så här fördelades rösterna mellan socialister, socialdemokrater och nationaldemokrater i östra Tyskland:
Sachsen
Socialister 24,5
Soc.demokrater 14,6
Nat.demokrater 4,0
Thüringen
Socialister 28,8
Soc.demokrater 17,6
Nat.demokrater 3,2
Sachsen-Anhalt
Socialister 32,4
Soc.demokrater 16,9
Nat.demokrater 2,2
Brandenburg
Socialister 28,5
Soc.demokrater 25,1
Nat.demokrater 2,8
Berlin
Socialister 20,2
Soc.demokrater 20,2
Nat.demokrater 1,6
Mecklenburg-Vorpommern
Socialister 29,0
Soc.demokrater 16,6
Nat.demokrater 3,3
lördag 19 september 2009
Val i Afghanistan
Svenska soldater har skickats till Afghanistan för att försvara landets demokrati. Nu visar det sig att valfusket varit omfattande och att den sittande presidenten Karzai (eller någon annan kandidat för den delen) knappast kan betraktas som segrare under rådande omständigheter. Vilken demokrati ska de svenska soldaterna nu försvara?
Val i Norge
Fremskrittspartiet är ingalunda ett nationalistiskt parti, men de har satt fokus på samhällsproblem som är förknippade med det mångkulturella samhället. På så vis har de fått partier som Höyre och Arbeiderpartiet att ändra invandringspolitik. Ändå blev det norska valet en besvikelse för många. Eftersom de borgerliga inte fick majoritet blev det heller aldrig aktuellt att diskutera en regering ledd av Fremskrittspartiet. Å andra sidan skulle det lilla socialliberala Venstre med största sannolikhet vägrat ingå i ett parlamentariskt underlag till en borgerlig regering med Siv Jensen som statsminister. Venstre är det parti som gått i hårdast polemik mot FrP:s invandringspolitik. Detta straffade sig. Nu finns bara två liberaler kvar på Stortinget.
Val i Tyskland
Den 27 september är det val till förbundsdagen och dessutom delstatsval i Brandenburg. I Brandenburg siktar NPD på representation i en tredje delstat efter att tidigare ha lyckats i Sachsen och Mecklenburg-Vorpommern. NPD är idag den enda nationalistiska kraften att räkna med i Tyskland. Det visade inte minst delstatsvalen i Sachsen och Thüringen där Republikanerna inte ens lyckades få ihop en halv procent av rösterna. I Thüringen (4,3%) var NPD bara 0,7 procentenheter från att klara femprocentsspärren och i Sachsen (5,6%) lyckades partiet trots en tillbakagång hålla sig kvar i parlamentet. I Saarland backade partiet visserligen från 4,0% till 1,5% men det har sin orsak i Oskar Lafontaines enorma popularitet i delstaten. Lafontaine som tidigare var partiledare för de tyska socialdemokraterna gick efter flera års frånvaro från politiken 2005 över till WASG (valalternativet för arbete och social rättvisa) som sedermera gick ihop med det socialistiska partiet PDS. Lafontaine och hans parti har liksom NPD en stark social profil.
lördag 29 augusti 2009
Sommar med Ernst, Ernst och Ernst; Del 6
Ernst Jünger (1895-1998)
Ernst Jünger föddes i Heidelberg men växte upp i Hannover. Under skoltiden var han medlem i Wandervögel och som artonåring rymde han hemifrån för att tjänstgöra som främlingslegionär i Nordafrika. Han återvände och stred för Tyskland på västfronten i första världskriget. För sina insatser fick han järnkorset av första graden och Pour le mérite. I krigs-dagboken I stålstormen (In Stahlgewittern) skildrade han sina erfarenheter från fronten.
I flera böcker gav Jünger gav uttryck för sin syn på det moderna samhället och människans förhållande till maskinen. Arbetaren (Der Arbeiter) var i Jüngers ögon i första hand en historisk gestalt, inte en symbol för klass. Ernst Jünger uppmanade till en total mobilisering (Die totale Mobilmachung) av samhället och bejakade den nya teknikens destruktiva sidor (alltså även den moderna krigsföringen). Han såg ett totalt upplösande av den gamla ordningen som en förutsättning för en ny form av mänskligt liv.
Samma år som det andra världskriget bröt ut formulerade Jünger djupsinnig kritik mot den stat som Hitler skapat, men trots att boken På marmorklipporna (Auf den Marmorklippen) kan ses som ett försvar av tyrannmordet så förbjöds den inte. Under andra världskriget tjänstegjorde han som kapten i det ockuperade Paris där han umgicks med bland andra Picasso som han också skyddade från den tyska underrättelsetjänsten. Jünger var en inspirationskälla för konservativa anti-nazister och han var nära vän med de äldre preussiska officerare som låg bakom 20 juli-attentatet mot Hitler.
Efter kriget utvecklade Jünger ett av sina centrala begrepp - Anarken. Enligt Jünger är anarken för anarkisten vad monarken är för monarkisten. Anarkisten är maktens dödsfiende, men anarken erkänner inte makten och står därför fri. Anarken Ernst Jünger dog som en fri man 102 år gammal.
Utvalda verk (*översatta till svenska)
Dagböcker:
In Stahlgewittern* (1920)
Das Wäldchen 125 (1924)
Feuer und Blut (1925)
Gärten und Straßen (1942)
Myrdun. Briefe aus Norwegen (1943)
Atlantische Fahrt (1947)
Ein Inselfrühling (1948)
Strahlungen (1949)
Romaner:
Heliopolis. Rückblick auf eine Stadt* (1949)
Die Zwille (1973)
Eumeswil* (1977)
Eine gefährliche Begegnung (1985)
Berättelser:
Sturm* (1923)
Afrikanische Spiele (1936)
Auf den Marmorklippen* (1939)
Die Eberjagd (1952)
Besuch auf Godenholm (1952)
Gläserne Bienen (1957)
Essäer:
Der Kampf als inneres Erlebnis (1922)
Das abenteuerliche Herz. Aufzeichnungen bei Tag und Nacht (1929)
Der Kampf um das Reich (1929)
Die totale Mobilmachung (1930)
Der Arbeiter. Herrschaft und Gestalt (1932)
Blätter und Steine (1934)
Das abenteuerliche Herz. Figuren und Capriccios (1938)
Am Kieselstrand (1951)
Über die Linie* (1951)
Der Waldgang (1951)
Ad hoc (1970)
Annäherungen. Drogen und Rausch* (1970)
Träume. Nocturnes (1970)
Prognosen (1993)
Weiße Nächte (1997)
Ernst Jünger föddes i Heidelberg men växte upp i Hannover. Under skoltiden var han medlem i Wandervögel och som artonåring rymde han hemifrån för att tjänstgöra som främlingslegionär i Nordafrika. Han återvände och stred för Tyskland på västfronten i första världskriget. För sina insatser fick han järnkorset av första graden och Pour le mérite. I krigs-dagboken I stålstormen (In Stahlgewittern) skildrade han sina erfarenheter från fronten.
I flera böcker gav Jünger gav uttryck för sin syn på det moderna samhället och människans förhållande till maskinen. Arbetaren (Der Arbeiter) var i Jüngers ögon i första hand en historisk gestalt, inte en symbol för klass. Ernst Jünger uppmanade till en total mobilisering (Die totale Mobilmachung) av samhället och bejakade den nya teknikens destruktiva sidor (alltså även den moderna krigsföringen). Han såg ett totalt upplösande av den gamla ordningen som en förutsättning för en ny form av mänskligt liv.
Samma år som det andra världskriget bröt ut formulerade Jünger djupsinnig kritik mot den stat som Hitler skapat, men trots att boken På marmorklipporna (Auf den Marmorklippen) kan ses som ett försvar av tyrannmordet så förbjöds den inte. Under andra världskriget tjänstegjorde han som kapten i det ockuperade Paris där han umgicks med bland andra Picasso som han också skyddade från den tyska underrättelsetjänsten. Jünger var en inspirationskälla för konservativa anti-nazister och han var nära vän med de äldre preussiska officerare som låg bakom 20 juli-attentatet mot Hitler.
Efter kriget utvecklade Jünger ett av sina centrala begrepp - Anarken. Enligt Jünger är anarken för anarkisten vad monarken är för monarkisten. Anarkisten är maktens dödsfiende, men anarken erkänner inte makten och står därför fri. Anarken Ernst Jünger dog som en fri man 102 år gammal.
Utvalda verk (*översatta till svenska)
Dagböcker:
In Stahlgewittern* (1920)
Das Wäldchen 125 (1924)
Feuer und Blut (1925)
Gärten und Straßen (1942)
Myrdun. Briefe aus Norwegen (1943)
Atlantische Fahrt (1947)
Ein Inselfrühling (1948)
Strahlungen (1949)
Romaner:
Heliopolis. Rückblick auf eine Stadt* (1949)
Die Zwille (1973)
Eumeswil* (1977)
Eine gefährliche Begegnung (1985)
Berättelser:
Sturm* (1923)
Afrikanische Spiele (1936)
Auf den Marmorklippen* (1939)
Die Eberjagd (1952)
Besuch auf Godenholm (1952)
Gläserne Bienen (1957)
Essäer:
Der Kampf als inneres Erlebnis (1922)
Das abenteuerliche Herz. Aufzeichnungen bei Tag und Nacht (1929)
Der Kampf um das Reich (1929)
Die totale Mobilmachung (1930)
Der Arbeiter. Herrschaft und Gestalt (1932)
Blätter und Steine (1934)
Das abenteuerliche Herz. Figuren und Capriccios (1938)
Am Kieselstrand (1951)
Über die Linie* (1951)
Der Waldgang (1951)
Ad hoc (1970)
Annäherungen. Drogen und Rausch* (1970)
Träume. Nocturnes (1970)
Prognosen (1993)
Weiße Nächte (1997)
fredag 28 augusti 2009
Sommar med Ernst, Ernst och Ernst; Del 5
Ernst von Salomon (1902-1972)
Ernst von Salomon föddes i Kiel i norra Tyskland. Efter kadettskola i Karlsruhe och Groß-Lichterfelde deltog han som sjuttonårig frikårssoldat i striderna mot de röda i Baltikum. Under 1920-talet var motsättningarna starka mellan olika politiska grupper och efter inblandning i attentatet på utrikesminister Walther Rathenau fick Ernst von Salomon avtjäna fem år i fängelse. Efter frisläppandet engagerade han sig i den militanta nordtyska lantfolkrörelsen där även hans bror Bruno var synnerligen aktiv. Bruno var redaktör för tidningen Das Landvolk i vilken Ernst också medverkade.
Innan Hitlers maktövertagande hann Ernst von Salomon skriva färdigt tre böcker som alla speglar hans liv. ”Die Kadetten” handlar om hans barn- och ungdomstid och idealiserar samtidigt det preussiska. I ”Die Geächteten” berättar han om sin tid som laglös (Geächteter) frikårssoldat och i ”Die Stadt” skildrar han delvis sitt politiska arbete i lantfolkrörelsen. I likhet med Jünger och Niekisch har von Salomon betecknats som ”ädelfascist”. Han kände avsmak för nazisternas brutalitet och var själv nära att drabbas då han anklagades för samröre med den hitler-oppositionelle Otto Strasser. Han valde att dra sig undan politiken och fick tjänst som manusförfattare inom filmkoncernen UFA. När kriget var över sammanstrålade han med sina gamla national-revolutionära kamrater och fortsatte att verka inom den tyska filmindustrin.
Utvalda böcker
Die Geächteten (1930)
Die Stadt (1932)
Die Kadetten (1933)
Nahe Geschichte (1936)
Das Buch vom deutschen Freikorpskämpfer (1938)
Boche in Frankreich (1950)
Der Fragebogen (1951)
Glück in Frankreich, Hamburg (1966)
Die Kette der tausend Kraniche (1972)
Der tote Preuße (1973)
Utvalda filmmanuskript
Kautschuk/Die Grüne Hölle (1938)
Sensationsprozess Casilla (1939)
Kongo-Express (1939)
Carl Peters (1941)
Der dunkle Tag (1943)
Der unendliche Weg (1943)
Die Unheimliche Wandlung des Axel Roscher (1943)
Johann (1943)
08/15 (1954)
08/15 - Im Krieg (1955)
08/15 - In der Heimat (1955)
Liane, das Mädchen aus dem Urwald (1956)
Liane, die weiße Sklavin (1957)
Liane, die Tochter des Dschungels (1957)
Soldatensender Calais (1960)
Lysistrata (1961)
Ernst von Salomon föddes i Kiel i norra Tyskland. Efter kadettskola i Karlsruhe och Groß-Lichterfelde deltog han som sjuttonårig frikårssoldat i striderna mot de röda i Baltikum. Under 1920-talet var motsättningarna starka mellan olika politiska grupper och efter inblandning i attentatet på utrikesminister Walther Rathenau fick Ernst von Salomon avtjäna fem år i fängelse. Efter frisläppandet engagerade han sig i den militanta nordtyska lantfolkrörelsen där även hans bror Bruno var synnerligen aktiv. Bruno var redaktör för tidningen Das Landvolk i vilken Ernst också medverkade.
Innan Hitlers maktövertagande hann Ernst von Salomon skriva färdigt tre böcker som alla speglar hans liv. ”Die Kadetten” handlar om hans barn- och ungdomstid och idealiserar samtidigt det preussiska. I ”Die Geächteten” berättar han om sin tid som laglös (Geächteter) frikårssoldat och i ”Die Stadt” skildrar han delvis sitt politiska arbete i lantfolkrörelsen. I likhet med Jünger och Niekisch har von Salomon betecknats som ”ädelfascist”. Han kände avsmak för nazisternas brutalitet och var själv nära att drabbas då han anklagades för samröre med den hitler-oppositionelle Otto Strasser. Han valde att dra sig undan politiken och fick tjänst som manusförfattare inom filmkoncernen UFA. När kriget var över sammanstrålade han med sina gamla national-revolutionära kamrater och fortsatte att verka inom den tyska filmindustrin.
Utvalda böcker
Die Geächteten (1930)
Die Stadt (1932)
Die Kadetten (1933)
Nahe Geschichte (1936)
Das Buch vom deutschen Freikorpskämpfer (1938)
Boche in Frankreich (1950)
Der Fragebogen (1951)
Glück in Frankreich, Hamburg (1966)
Die Kette der tausend Kraniche (1972)
Der tote Preuße (1973)
Utvalda filmmanuskript
Kautschuk/Die Grüne Hölle (1938)
Sensationsprozess Casilla (1939)
Kongo-Express (1939)
Carl Peters (1941)
Der dunkle Tag (1943)
Der unendliche Weg (1943)
Die Unheimliche Wandlung des Axel Roscher (1943)
Johann (1943)
08/15 (1954)
08/15 - Im Krieg (1955)
08/15 - In der Heimat (1955)
Liane, das Mädchen aus dem Urwald (1956)
Liane, die weiße Sklavin (1957)
Liane, die Tochter des Dschungels (1957)
Soldatensender Calais (1960)
Lysistrata (1961)
tisdag 25 augusti 2009
Sommar med Ernst, Ernst och Ernst; Del 4
Ernst Niekisch (1889-1967)
Ernst Niekisch började sitt yrkesverksamma liv som skollärare och anslöt sig till det tyska socialdemokratiska partiet revolutionsåret 1917. Under 1920-talet började han vända sig mot marxismens tro på en internationell socialism och försökte i stället bygga en bro mellan den tyska arbetarrörelsen och den icke-reaktionära och anti-liberala högern. Han inspirerades av Oswald Spenglers stridsskrift ” Preussentum und Sozialismus” från 1921 där Spengler betonar de preussiska dygderna plikt, ordning och rättvisa (att jämföra med den franska revolutionens slagord om frihet, jämlikhet och broderskap).
Niekisch uteslöts ur socialdemokraterna 1926 och verkade därefter fram till 1934 som nationalrevolutionär skribent och utgivare av tidskriften Widerstand. Han var tidvis även redaktör på tidningen Volksstaat. Niekisch myntade begreppet ”Sparta-Potsdam-Moskva” och i preussisk anda förespråkade han (likt dagens Gerhard Schröder) en utrikespolitisk orientering österut. Hans antivästliga inställning utövade inflytande på politiker som Gregor Strasser. Strasser mördades sommaren 1934 på order av Hitler, men Niekisch lyckades överleva de långa knivarnas natt, detta trots att han redan 1932 givit ut skriften ”Hitler - ein deutsches Verhängnis” i vilken han varnar för ett nazistiskt maktövertagande. 1937 greps han dock av Gestapo och efter två år i häkte dömdes han till livstids fängelse.
1945 befriades Ernst Niekisch av Röda armén, men han var då en fysiskt bruten man delvis förlamad och blind som ett resultat av sin tid i fängelse. Han bosatte sig i Berlin och valdes 1949 till ledamot av den Tyska demokratiska republikens första kammare. Efter att DDR-staten krossat det stora arbetarupproret 1953 lämnade han desillusionerad sina politiska uppdrag. Niekisch flyttade till västra Berlin där han dog 1967.
Utvalda verk
Der Weg der deutschen Arbeiterschaft zum Staat (1925)
Grundfragen deutscher Außenpolitik (1925)
Gedanken über deutsche Politik (1929)
Entscheidung (1930)
Der politische Raum deutschen Widerstandes (1931)
Hitler Ein deutsches Verhängnis (1932)
Im Dickicht der Pakte (1935)
Die dritte imperiale Figur (1935)
Geheimes Reich (1937)
Das Reich der Niederen Dämonen (1953)
Ernst Niekisch började sitt yrkesverksamma liv som skollärare och anslöt sig till det tyska socialdemokratiska partiet revolutionsåret 1917. Under 1920-talet började han vända sig mot marxismens tro på en internationell socialism och försökte i stället bygga en bro mellan den tyska arbetarrörelsen och den icke-reaktionära och anti-liberala högern. Han inspirerades av Oswald Spenglers stridsskrift ” Preussentum und Sozialismus” från 1921 där Spengler betonar de preussiska dygderna plikt, ordning och rättvisa (att jämföra med den franska revolutionens slagord om frihet, jämlikhet och broderskap).
Niekisch uteslöts ur socialdemokraterna 1926 och verkade därefter fram till 1934 som nationalrevolutionär skribent och utgivare av tidskriften Widerstand. Han var tidvis även redaktör på tidningen Volksstaat. Niekisch myntade begreppet ”Sparta-Potsdam-Moskva” och i preussisk anda förespråkade han (likt dagens Gerhard Schröder) en utrikespolitisk orientering österut. Hans antivästliga inställning utövade inflytande på politiker som Gregor Strasser. Strasser mördades sommaren 1934 på order av Hitler, men Niekisch lyckades överleva de långa knivarnas natt, detta trots att han redan 1932 givit ut skriften ”Hitler - ein deutsches Verhängnis” i vilken han varnar för ett nazistiskt maktövertagande. 1937 greps han dock av Gestapo och efter två år i häkte dömdes han till livstids fängelse.
1945 befriades Ernst Niekisch av Röda armén, men han var då en fysiskt bruten man delvis förlamad och blind som ett resultat av sin tid i fängelse. Han bosatte sig i Berlin och valdes 1949 till ledamot av den Tyska demokratiska republikens första kammare. Efter att DDR-staten krossat det stora arbetarupproret 1953 lämnade han desillusionerad sina politiska uppdrag. Niekisch flyttade till västra Berlin där han dog 1967.
Utvalda verk
Der Weg der deutschen Arbeiterschaft zum Staat (1925)
Grundfragen deutscher Außenpolitik (1925)
Gedanken über deutsche Politik (1929)
Entscheidung (1930)
Der politische Raum deutschen Widerstandes (1931)
Hitler Ein deutsches Verhängnis (1932)
Im Dickicht der Pakte (1935)
Die dritte imperiale Figur (1935)
Geheimes Reich (1937)
Das Reich der Niederen Dämonen (1953)
måndag 10 augusti 2009
Sommar med Ernst, Ernst och Ernst; Del 3
Schweizaren Armin Mohler (1920-2003) har delat in den tyska idéströmningen konservativ revolution i fem kategorier varav tre är ideologiska/teoretiska och två mer handlingsinriktade.
1) De nationalrevolutionära och den preussiska principen
Den nationalrevolutionära gruppen bestod av unga tyskar med fronterfarenhet från första världskriget. Krigsnederlaget och den så kallade skyttegravssocialismen hade präglat dem och deras starka nationalistiska och revolutionära vilja. Preussen var i många hänseenden de nationalrevolutionäras ideal, men det konservativa elementet kom här i skymundan. De var starkt bejakande till samhällets teknologiska utveckling och kan såtillvida ses som futuristernas kusiner. Gruppen utvecklade tidigt tankar om den tyska/preussiska (icke-marxistiska) socialismen och önskade sig således en icke-kapitalistisk samhällsordning på nationell grund. I en vidare bemärkelse var de anti-västliga och fiender till all sorts liberalism (”England inom oss”). Utrikespolitiskt orienterade de sig österut. Som företrädare för denna grupp nämns bland andra Ernst Jünger, Otto Strasser, Ernst von Salomon, Harro Schulze-Boysen och Ernst Niekisch.
2) De ungkonservativa och den tyska rättsidén
Den tyska ungkonservativa gruppen använde prefixet ”ung” för att avgränsa sig mot den reaktionära konservatismen. De ungkonservativa avfärdade den franska revolutionens ideal och lyfte fram det Tysk-romerska riket (Heliga romerska riket av tysk nation) som förebild. De såg nationen som en organisk enhet och eftersträvade snarast ett socialt differentierat ståndssamhälle. Enligt Armin Mohler var Arthur Moeller van den Bruck hjärtat, Heinrich von Gleichen-Rußwurm organisatören och Eduard Stadtler propagandisten/trumslagaren i den ungkonservativa rörelsen. Även Carl Schmitt och den unge Thomas Mann brukar betecknas som ungkonservativa.
3) De folkligt nationella och den germaniska myten
Den tyskfolkliga idériktningen satte etniciteten i centrum. Folket var enligt dem inte bara en kulturell utan också en biologisk enhet. Vid sidan av biologismen fördjupade man sig i esoteriska idéer, spiritualitet och paganism. Kristendomen och dess ursprung ifrågasattes av tyskfolkliga hedningar eller omvandlades till en germaniserad kristen tro.
4) Bündische Jugend
Bündische Jugend är ett samlingsbegrepp på den livsstilsinriktade ungdomsrörelse som hyllande friluftslivet. Rörelsen startade som en idealistisk och romantisk reaktion mot det borgerliga samhällets konstlade liv. Det viktigaste för dessa ungdomar var att knyta sunda gemenskapsband i tysk natur- och kulturmiljö. Rörelsen som byggde på den tyska wandervögeltraditionen höll riddaridealen högt och betonade självdisciplin och en sund kroppskultur.
5) Landvolkbewegung
Lantfolkrörelsen var en handlingsorienterad grupp som manade till agrarpolitisk aktion genom demonstrationer och bojkotter under Weimarrepubliken. Gruppen började som en nordtysk militant bonderörelse och spred sig senare till andra delar av Tyskland. Historiskt hittar man rörelsens rötter i de tyska bondeupproren.
1) De nationalrevolutionära och den preussiska principen
Den nationalrevolutionära gruppen bestod av unga tyskar med fronterfarenhet från första världskriget. Krigsnederlaget och den så kallade skyttegravssocialismen hade präglat dem och deras starka nationalistiska och revolutionära vilja. Preussen var i många hänseenden de nationalrevolutionäras ideal, men det konservativa elementet kom här i skymundan. De var starkt bejakande till samhällets teknologiska utveckling och kan såtillvida ses som futuristernas kusiner. Gruppen utvecklade tidigt tankar om den tyska/preussiska (icke-marxistiska) socialismen och önskade sig således en icke-kapitalistisk samhällsordning på nationell grund. I en vidare bemärkelse var de anti-västliga och fiender till all sorts liberalism (”England inom oss”). Utrikespolitiskt orienterade de sig österut. Som företrädare för denna grupp nämns bland andra Ernst Jünger, Otto Strasser, Ernst von Salomon, Harro Schulze-Boysen och Ernst Niekisch.
2) De ungkonservativa och den tyska rättsidén
Den tyska ungkonservativa gruppen använde prefixet ”ung” för att avgränsa sig mot den reaktionära konservatismen. De ungkonservativa avfärdade den franska revolutionens ideal och lyfte fram det Tysk-romerska riket (Heliga romerska riket av tysk nation) som förebild. De såg nationen som en organisk enhet och eftersträvade snarast ett socialt differentierat ståndssamhälle. Enligt Armin Mohler var Arthur Moeller van den Bruck hjärtat, Heinrich von Gleichen-Rußwurm organisatören och Eduard Stadtler propagandisten/trumslagaren i den ungkonservativa rörelsen. Även Carl Schmitt och den unge Thomas Mann brukar betecknas som ungkonservativa.
3) De folkligt nationella och den germaniska myten
Den tyskfolkliga idériktningen satte etniciteten i centrum. Folket var enligt dem inte bara en kulturell utan också en biologisk enhet. Vid sidan av biologismen fördjupade man sig i esoteriska idéer, spiritualitet och paganism. Kristendomen och dess ursprung ifrågasattes av tyskfolkliga hedningar eller omvandlades till en germaniserad kristen tro.
4) Bündische Jugend
Bündische Jugend är ett samlingsbegrepp på den livsstilsinriktade ungdomsrörelse som hyllande friluftslivet. Rörelsen startade som en idealistisk och romantisk reaktion mot det borgerliga samhällets konstlade liv. Det viktigaste för dessa ungdomar var att knyta sunda gemenskapsband i tysk natur- och kulturmiljö. Rörelsen som byggde på den tyska wandervögeltraditionen höll riddaridealen högt och betonade självdisciplin och en sund kroppskultur.
5) Landvolkbewegung
Lantfolkrörelsen var en handlingsorienterad grupp som manade till agrarpolitisk aktion genom demonstrationer och bojkotter under Weimarrepubliken. Gruppen började som en nordtysk militant bonderörelse och spred sig senare till andra delar av Tyskland. Historiskt hittar man rörelsens rötter i de tyska bondeupproren.
måndag 3 augusti 2009
Sommar med Ernst, Ernst och Ernst; Del 2
Res Publica
Symposiums teoretiska och litterära tidskrift
Nummer 23, Tema: Konservativ revolution
Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1993
”Begreppet konservativ revolution står idag som en samlingsbeteckning på en grupp tyska intellektuella under Weimarrepubliken. Oswald Spengler, Carl Schmitt, Martin Heidegger och Ernst Jünger hör till dem som brukar räknas hit. Andra, i dag i hög grad glömda, men på sin tid av betydelse, var Arthur Moeller van den Bruck, Hans Freyer, Edgar Julius Jung, Ernst Niekisch, Otto Strasser, Hans Zehrer och kretsen kring tidsskriften Die Tat. Av dessa var några verksamma vid olika tyska universitet, medan majoriteten levde som fria skriftställare. Denna radikala höger hade gemensamt med den radikala vänstern att man avvisade republiken och parlamentarismen (”det inre England”). Man skilde sig från vänstern genom betoningen av det nationella: målet var att se Tyskland resa sig ur den förödmjukelse och orätt som segrarmakternas diktatfred efter första världskriget hade inneburit.”
Preussiska anarkister
av Carl-Göran Heidegren
i serien Moderna tyska tänkare
Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1997
”Den så kallade Weimarrepubliken i Tyskland tillhör de legendomsusade epokerna i Europas moderna historia. Den kom till som en följd av Tysklands nederlag i det första världskriget och den avlöstes femton år senare av den nationalsocialistiska diktaturen. Sedan åren 1929/1930 var krisen – den ekonomiska, politiska och kulturella – dess signatur.Till Weimar-republikens många glänsande vedersakare hörde Ernst Jünger. Denne var en högt dekorerad soldat från första världskriget som under de följande åren alltmer kom att göra sig ett namn som en nationalrevolutionärt sinnad skriftställare. I hans skriftställarskap kommer en facett fram av den första tyska republikens korta och stormiga, ja explosiva historia till förföriskt uttryck. I centrum för den följande framställningen befinner sig Ernst Jünger och den närmaste vänkretsen kring honom.”
Symposiums teoretiska och litterära tidskrift
Nummer 23, Tema: Konservativ revolution
Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1993
”Begreppet konservativ revolution står idag som en samlingsbeteckning på en grupp tyska intellektuella under Weimarrepubliken. Oswald Spengler, Carl Schmitt, Martin Heidegger och Ernst Jünger hör till dem som brukar räknas hit. Andra, i dag i hög grad glömda, men på sin tid av betydelse, var Arthur Moeller van den Bruck, Hans Freyer, Edgar Julius Jung, Ernst Niekisch, Otto Strasser, Hans Zehrer och kretsen kring tidsskriften Die Tat. Av dessa var några verksamma vid olika tyska universitet, medan majoriteten levde som fria skriftställare. Denna radikala höger hade gemensamt med den radikala vänstern att man avvisade republiken och parlamentarismen (”det inre England”). Man skilde sig från vänstern genom betoningen av det nationella: målet var att se Tyskland resa sig ur den förödmjukelse och orätt som segrarmakternas diktatfred efter första världskriget hade inneburit.”
Preussiska anarkister
av Carl-Göran Heidegren
i serien Moderna tyska tänkare
Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1997
”Den så kallade Weimarrepubliken i Tyskland tillhör de legendomsusade epokerna i Europas moderna historia. Den kom till som en följd av Tysklands nederlag i det första världskriget och den avlöstes femton år senare av den nationalsocialistiska diktaturen. Sedan åren 1929/1930 var krisen – den ekonomiska, politiska och kulturella – dess signatur.Till Weimar-republikens många glänsande vedersakare hörde Ernst Jünger. Denne var en högt dekorerad soldat från första världskriget som under de följande åren alltmer kom att göra sig ett namn som en nationalrevolutionärt sinnad skriftställare. I hans skriftställarskap kommer en facett fram av den första tyska republikens korta och stormiga, ja explosiva historia till förföriskt uttryck. I centrum för den följande framställningen befinner sig Ernst Jünger och den närmaste vänkretsen kring honom.”
söndag 2 augusti 2009
Sommar med Ernst, Ernst och Ernst; Del 1
För hundra år sedan var tyskan det första främmande språk som man lärde sig i Sverige om man ville bli just lärd. Om man gäststuderade utomlands gjorde man det vid det idag över 700 år gamla universitetet i Heidelberg, eller någon annanstans i Tyskland. Idag är den bildade svensken inte lika duktig på tyska, och den som är politiskt, historiskt och kulturellt intresserad går därför miste om en hel del.
För många har begreppet ”konservativ revolution” varit en blind fläck på den ideologiska kartan om man inte behärskar det tyska språket. Därför ska bloggen presentera två böcker på svenska om denna tyska ideologiska strömning och den tid som den var ett barn av. Därefter ska den konservativa revolutionens främste apologet Armin Mohler systematisera detta politiska kraftfält. Slutligen kommer bloggen att introducera tre tyska författare som alla var verksmamma i denna rörelse.
Det hela ska förhoppningsvis leda till att någon eller några lär sig lite mer om vårt södra grannlands moderna politiska historia under den i alla aspekter rörliga mellankrigstiden.
För många har begreppet ”konservativ revolution” varit en blind fläck på den ideologiska kartan om man inte behärskar det tyska språket. Därför ska bloggen presentera två böcker på svenska om denna tyska ideologiska strömning och den tid som den var ett barn av. Därefter ska den konservativa revolutionens främste apologet Armin Mohler systematisera detta politiska kraftfält. Slutligen kommer bloggen att introducera tre tyska författare som alla var verksmamma i denna rörelse.
Det hela ska förhoppningsvis leda till att någon eller några lär sig lite mer om vårt södra grannlands moderna politiska historia under den i alla aspekter rörliga mellankrigstiden.
tisdag 30 juni 2009
Den tyska Bartholomeinatten
Den 30 juni 2009 är det 75 år sedan De långa knivarnas natt. Idag minns vi alla dem som fick plikta med sitt liv för sin opposition mot Hitler.
söndag 28 juni 2009
EP-valet i Italien
Italiensk politik lider inte av samma beröringsångest som det politiska livet i många andra europeiska länder. Silvio Berlusconi har därför kunnat bilda flera regeringar med Gianfranco Finis postfascistiska och nationalkonservativa Allianza Nazionale och Umberto Bossis separatistiska, invandringskritiska och numera även välfärdsinriktade Lega Nord.
När Berlusconi och Fini bildade det nya partiet Il Popolo della Libertà (Frihetens Folk) anslöt sig också Benito Mussolinis barnbarn Alessandra och hennes parti Azione Sociale. I EP-valet 2004 skapade Alessandra Mussolini en valkoalition med två andra nationalradikala partier, Movimento Sociale – Fiamma Tricolore och Roberto Fiores Forza Nuova. Mussolini valdes in i Europa-parlamentet men överlämnade mandatet till Fiore.
Efter årets EP-val har antalet italienska partier i parlamentet reducerats med två tredjedelar från arton till sex partier. Det största av dessa partier är Frihetens Folk som kommer att tillhöra den stora europeiska kristdemokratiska gruppen. Moderaterna får alltså sällskap av Finis postfascister. Lega Nord bildar en ny grupp tillsammans med bland andra Dansk Folkeparti och United Kingdom Independence Party. Fiore lämnar Europaparlamentet när den nyvalda församlingen tar över. Möjligen hinner han säga hej till Nick Griffin på vägen ut.
När Berlusconi och Fini bildade det nya partiet Il Popolo della Libertà (Frihetens Folk) anslöt sig också Benito Mussolinis barnbarn Alessandra och hennes parti Azione Sociale. I EP-valet 2004 skapade Alessandra Mussolini en valkoalition med två andra nationalradikala partier, Movimento Sociale – Fiamma Tricolore och Roberto Fiores Forza Nuova. Mussolini valdes in i Europa-parlamentet men överlämnade mandatet till Fiore.
Efter årets EP-val har antalet italienska partier i parlamentet reducerats med två tredjedelar från arton till sex partier. Det största av dessa partier är Frihetens Folk som kommer att tillhöra den stora europeiska kristdemokratiska gruppen. Moderaterna får alltså sällskap av Finis postfascister. Lega Nord bildar en ny grupp tillsammans med bland andra Dansk Folkeparti och United Kingdom Independence Party. Fiore lämnar Europaparlamentet när den nyvalda församlingen tar över. Möjligen hinner han säga hej till Nick Griffin på vägen ut.
tisdag 23 juni 2009
EP-valet i Storbritannien
Att det brittiska nationalistpartiet BNP lyckades ta två mandat i EP-valet är inte mindre än en bragd. Till skillnad från många andra europeiska länder har Storbritannien flera valkretsar vilket gör det betydligt svårare för de något mindre partierna att ta mandat. Givetvis har folkets raseri över tjuvaktiga politiker gynnat BNP, men många väljare ur den brittiska arbetarklassen har känt sig svikna av Labour sedan länge. I EP-valet fick BNP starkt stöd i klassiska labourdistrikt i Yorkshire (9,8% och ett mandat), Midlands (8,6% men inga mandat) och nordvästra England (8,0% och ett mandat).
British National Party leds av Nick Griffin som är en av det nationalistiska Europas politiska veteraner, trots att han bara är i 50-årsåldern. Som tonåring anslöt han sig till National Front och som 20-åring satt han med i partiets ledning där han bland annat startade upp den ideologiskt nydanande tidningen Nationalism Today. Griffin ville förnya partiet som helhet, och tillsammans med andra yngre ledande medlemmar som Patrick Harrington, Derek Holland och italienaren Roberto Fiore, formulerade han ett politiskt alternativ till västeuropeisk kapitalism och östeuropeisk kommunism. Man vände sig också mot USAs och Sovjetunionens imperialistiska ambitioner i Europa och världen. Den ideologiska förnyelsen ledde till flera splittringar av National Front och många, däribland Griffin, drog sig tillbaka från politiken.
British National Party existerade som parti redan på 60-talet men upplöstes 1967 då National Front bildades. Efter valnederlag och inre motsättningar i National Front återuppstod BNP 1982. Partiet levde en slumrande tillvaro, men 1995 var Griffin tillbaka på spelplanen och 1999 tog han över som partiledare. Nu är Griffin en av det nyvalda parlamentets ledamöter och förra veckan tog han initiativ till ett möte mellan europeiska nationalistiska partier för att diskutera samverkan i Europaparlamentet. Hans politiska vapenbroder Roberto Fiore kommer inte att medverka i detta samarbete eftersom han lämnar sin stol i parlamentet.
British National Party leds av Nick Griffin som är en av det nationalistiska Europas politiska veteraner, trots att han bara är i 50-årsåldern. Som tonåring anslöt han sig till National Front och som 20-åring satt han med i partiets ledning där han bland annat startade upp den ideologiskt nydanande tidningen Nationalism Today. Griffin ville förnya partiet som helhet, och tillsammans med andra yngre ledande medlemmar som Patrick Harrington, Derek Holland och italienaren Roberto Fiore, formulerade han ett politiskt alternativ till västeuropeisk kapitalism och östeuropeisk kommunism. Man vände sig också mot USAs och Sovjetunionens imperialistiska ambitioner i Europa och världen. Den ideologiska förnyelsen ledde till flera splittringar av National Front och många, däribland Griffin, drog sig tillbaka från politiken.
British National Party existerade som parti redan på 60-talet men upplöstes 1967 då National Front bildades. Efter valnederlag och inre motsättningar i National Front återuppstod BNP 1982. Partiet levde en slumrande tillvaro, men 1995 var Griffin tillbaka på spelplanen och 1999 tog han över som partiledare. Nu är Griffin en av det nyvalda parlamentets ledamöter och förra veckan tog han initiativ till ett möte mellan europeiska nationalistiska partier för att diskutera samverkan i Europaparlamentet. Hans politiska vapenbroder Roberto Fiore kommer inte att medverka i detta samarbete eftersom han lämnar sin stol i parlamentet.
söndag 7 juni 2009
Nationaldagen är över. Valdagen är här.
Den sjätte juni för 200 år sedan fick Sverige en ny regeringsform och det gustavianska enväldet ersattes med en grundlag baserad på maktdelningsprincipen. Sedan dess har Sverige steg för steg blivit allt mer demokratiskt, men just idag är svensk demokrati mer hotad än någonsin. Sverigedemokraternas valkampanj har fokuserat på demokratifrågan. Sverigedemokraterna har varit en garant för att demokratidebatten har hållits vid liv under valrörelsen. Det EU som nu tar form är något helt annat än det som svenskarna med knapp majoritet röstade ja till för femton år sedan. Idag går svenskarna till val. En röst på Sverigedemokraterna är en röst för svensk demokrati.
tisdag 26 maj 2009
Metall mutar medlemmar
Den första juni inbjuds Göteborgs unga metallare till en studiecirkel som ska lära dem hur farliga Sverigedemokraterna är. De ungdomar som genomför utbildningen får ett skattefritt stipendium av IF Metall på 725 kronor. LO-toppen är idag så livrädd att socialdemokraterna ska förlora röster till SD att de alltså betalar sina medlemmar för en heldags hjärntvätt. Sverigedemokraternas stöd bland unga LO-medlemmar ökar för varje månad som går och IF Metalls försök att muta unga svenska arbetare är dömt att misslyckas.
fredag 15 maj 2009
Trotsiga trotskister
Igår gjorde SDU:s ordförande Erik Almqvist comeback i Brunnsparken. På plats var också samma gaphalsar som för ett halvår sedan. Att inte polisen tröttnar på dessa trotsiga trottar är otroligt. Ett tecken på polisens ändrade inställning vore en beställning av ett dussin isyxor.
söndag 10 maj 2009
Visst kan vi samarbeta med SAP
Efter Mona Sahlins förstamajtal fick Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder dementera SAP-ordförandens påstående om att SD aldrig skulle kunna stödja en socialdemokratisk regering:
- Under gårdagen förstamajtalade, Mona Sahlin, i Lund och i Malmö. I medierna rapporteras att, Mona Sahlin, under sitt tal skall ha sagt att vi Sverigedemokrater uttalat att vi aldrig kan samarbeta med socialdemokraterna. Detta är helt felaktigt.
- Det vi sagt är att vi aldrig aktivt kommer att medverka till att Mona Sahlin, med sin svenskfientliga hållning, blir statsminister i Sverige. Vår syn på Sahlins olämplighet som framtida regeringschef tycks ju också delas av allt fler inom arbetarrörelsens egna led. Vi har annars inga problem med att samarbeta med vare sig socialdemokratin eller borgerligheten såvida vi kan få gehör för våra grundläggande ståndpunkter och krav.
Om Mona Sahlins missförstånd var medvetet eller inte är svårt att säga. Klart är i alla fall att Sverigedemokraterna mycket väl kan tänka sig ett samarbete med SAP om partiet får en ny ledning med en reformerad politisk agenda.
- Under gårdagen förstamajtalade, Mona Sahlin, i Lund och i Malmö. I medierna rapporteras att, Mona Sahlin, under sitt tal skall ha sagt att vi Sverigedemokrater uttalat att vi aldrig kan samarbeta med socialdemokraterna. Detta är helt felaktigt.
- Det vi sagt är att vi aldrig aktivt kommer att medverka till att Mona Sahlin, med sin svenskfientliga hållning, blir statsminister i Sverige. Vår syn på Sahlins olämplighet som framtida regeringschef tycks ju också delas av allt fler inom arbetarrörelsens egna led. Vi har annars inga problem med att samarbeta med vare sig socialdemokratin eller borgerligheten såvida vi kan få gehör för våra grundläggande ståndpunkter och krav.
Om Mona Sahlins missförstånd var medvetet eller inte är svårt att säga. Klart är i alla fall att Sverigedemokraterna mycket väl kan tänka sig ett samarbete med SAP om partiet får en ny ledning med en reformerad politisk agenda.
torsdag 7 maj 2009
Samma kamp här som där
I måndags bombade amerikanskt flyg de två afghanska byarna Gerani och Ganj Abad. Antalet dödsoffer kan vara över 100 och Hillary Clinton har beklagat blodbadet. Med humanistiska förespeglingar och löften om demokrati fortsätter USA att flytta fram sina positioner i Centralasien. USA:s politik i denna del av världen handlar inte om omsorg om de centralasiatiska folken utan om amerikanska materiella intressen. Detta är gammal "hederlig" geopolitik som slår mot den nationella friheten långt borta från Sveriges gränser. Ändå är det samma kamp som förs här som där. Om en månad går Sverige till val och här hemma lyfter nu Sverigedemokraterna den nationella frihetens banér. Afghanerna har tidigare slagits mot den kommunistiska sovjethären. Nu är det kalla krigets vinnare USA som istället tar för sig. Låt afghanerna lösa sina egna problem. De har klarat det förr.
fredag 1 maj 2009
Hycklarnas parad
Idag firar Wanja Lunby-Wedin och Olle Ludvigsson första maj. Wanja håller tal i Stockholm och Olle talar i Göteborg. Wanja och Olle är medlemmar i samma parti och dessutom fackliga företrädare. Det parti som de tillhör har för länge sedan övergett folkhemsidealet och deras fackliga engagemang handlar inte längre om att slå vakt om sina medlemmars rättigheter. Wanja och Olle tillhör det politiskt-fackliga etablissemanget och avståndet till den vanlige arbetaren är så långt att de själva inte förstår vilka beslut de är med och fattar. Volvo lägger nu sitt fjärde varsel på fabriken i Tuve samtidigt som företaget delar ut fyra miljarder till aktieägarna. Har fackpampen Olle Ludvigsson protesterat mot detta, eller bidar han sin tid medveten om att han flyttar till Bryssel (där för övrigt Anneli Hulthén svek Sverige i sju års tid) om en månad?
Medborgarrätt heter pengar
Medborgarsång
Så sant vi äga ett fädernesland, vi ärvde det alla lika, med samma rätt och med samma band för både arma och rika; och därför vilja vi rösta fritt som förr bland sköldar och bågar, men icke vägas i köpmans mitt, likt penningapåsar på vågar.
Vi stridde gemensamt för hem och härd, då våra kuster förbrändes. Ej herrarna ensamt grepo till svärd, när varnande vårdkase tändes. Ej herrarna ensamt segnade ner men också herrarnas drängar. Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.
Det är skam att sitta som vi har gjort och tempel åt andra hälva, men kasta stenar på egen port och tala ont om oss själva. Vi tröttnat att blöda för egen dolk, att hjärtat från huvudet skilja; vi vilja bliva ett enda folk, och vi äro och det vi vilja.
Werner von Heidenstam
Så sant vi äga ett fädernesland, vi ärvde det alla lika, med samma rätt och med samma band för både arma och rika; och därför vilja vi rösta fritt som förr bland sköldar och bågar, men icke vägas i köpmans mitt, likt penningapåsar på vågar.
Vi stridde gemensamt för hem och härd, då våra kuster förbrändes. Ej herrarna ensamt grepo till svärd, när varnande vårdkase tändes. Ej herrarna ensamt segnade ner men också herrarnas drängar. Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.
Det är skam att sitta som vi har gjort och tempel åt andra hälva, men kasta stenar på egen port och tala ont om oss själva. Vi tröttnat att blöda för egen dolk, att hjärtat från huvudet skilja; vi vilja bliva ett enda folk, och vi äro och det vi vilja.
Werner von Heidenstam
onsdag 29 april 2009
Fyra varsel och fyra miljarder i utdelning
I höstas arbetade 2100 människor av kött och blod på Volvofabriken i Tuve. Om förra veckans varsel verkställs är bara 550 kvar. AB Volvo har inte råd att ha kvar sina arbetare, men de har råd med fyra miljarder i utdelning till sina aktieägare. Volvoledningens agerande är inte människovärdigt. Dra tillbaka varslen eller avgå!
måndag 20 april 2009
Strejk i Göteborgs Hamn
Vid midnatt gick 130 göteborgska hamnarbetare i strejk. Orsaken är att det kommunala bolaget Göteborgs Hamn AB vägrar att förhandla med Svenska Hamnarbetarförbundet om turordningslistor i samband med aviserade uppsägningar. Hamnarbetarförbundets avdelning i Göteborg organiserar 80% av de anställda i hamnen. Trots detta väljer Göteborgs Hamn AB att förhandla med Transportarbetarförbundet som representerar en minoritet av hamnarbetarna.
Svenska Hamnarbetarförbundet bildades 1972 och står utanför LO. Det kan säkert vara en anledning till att förbundet behandlas som det gör. Göteborgs Hamn AB är ett kommunalt bolag i en socialdemokratiskt styrd kommun. Ett Göteborg styrt av Sverigedemokraterna skulle inte ha samma osunda bindningar mellan kommun, parti och fack. Efter kommunvalet nästa år sitter förhoppningsvis SD i Göteborgs Hamns styrelse, och då blir säkert också samarbetsklimatet mycket bättre mellan arbetsgivaren och majoritetsförbundet.
Svenska Hamnarbetarförbundet bildades 1972 och står utanför LO. Det kan säkert vara en anledning till att förbundet behandlas som det gör. Göteborgs Hamn AB är ett kommunalt bolag i en socialdemokratiskt styrd kommun. Ett Göteborg styrt av Sverigedemokraterna skulle inte ha samma osunda bindningar mellan kommun, parti och fack. Efter kommunvalet nästa år sitter förhoppningsvis SD i Göteborgs Hamns styrelse, och då blir säkert också samarbetsklimatet mycket bättre mellan arbetsgivaren och majoritetsförbundet.
torsdag 9 april 2009
Välj SD för social rättvisa
Den sjunde juni är det val till Europaparlamentet.
Välj SD för social rättvisa!
Ur Sverigedemokraternas valmanifest:
Försvara den svenska modellen!
EU-medlemskapet hotar den framgångsrika svenska modellen för arbetsmarknadsavtal och lönebildning.Sverigedemokraterna försvarar rätten för arbetsmarknadens parter att fastställa villkoren på svensk arbetsmarknad. Vi försvarar arbetarnas intressen.
Svenska skattemedel till svensk välfärd!
Sverigedemokraternas inställning är att svenska skattemedel i första hand ska användas till svenska behov och att de pengar vi idag skänker till andra EU-länder skulle göra betydligt större nytta i svensk skola, vård och omsorg.
Nej till lönedumpning!
Sverigedemokraterna vägrar tillåta att svenska arbetstillfällen ska kunna gå till de utländska arbetare som kräver lägst lön, och vi motsätter oss Alliansregeringens fria arbetskraftsinvandring som har till syfte att sänka de svenska lönenivåerna genom ett överutbud av lågutbildad arbetskraft.
http://www.sverigedemokraterna.eu/
Välj SD för social rättvisa!
Ur Sverigedemokraternas valmanifest:
Försvara den svenska modellen!
EU-medlemskapet hotar den framgångsrika svenska modellen för arbetsmarknadsavtal och lönebildning.Sverigedemokraterna försvarar rätten för arbetsmarknadens parter att fastställa villkoren på svensk arbetsmarknad. Vi försvarar arbetarnas intressen.
Svenska skattemedel till svensk välfärd!
Sverigedemokraternas inställning är att svenska skattemedel i första hand ska användas till svenska behov och att de pengar vi idag skänker till andra EU-länder skulle göra betydligt större nytta i svensk skola, vård och omsorg.
Nej till lönedumpning!
Sverigedemokraterna vägrar tillåta att svenska arbetstillfällen ska kunna gå till de utländska arbetare som kräver lägst lön, och vi motsätter oss Alliansregeringens fria arbetskraftsinvandring som har till syfte att sänka de svenska lönenivåerna genom ett överutbud av lågutbildad arbetskraft.
http://www.sverigedemokraterna.eu/
Välj SD för nationell frihet
Den sjunde juni är det val till Europaparlamentet.
Välj SD för nationell frihet!
Ur Sverigedemokraternas valmanifest:
Sverige ut ur EU!
Det EU som svenskarna röstade ja till 1994 var något helt annat än det EU som finns idag. Sveriges makthavare har, utan ett folkligt mandat, fört in oss i ett superstatsbygge som står i direkt motsättning till vårt lands intressen.
Sverigedemokraterna anser därför att ett fortsatt Eumedlemskap kräver att man först rådfrågar svenska folket i en folkomröstning.
Bevara alliansfriheten och neutraliteten!
Sveriges EU-medlemskap innebär i realiteten att vi överger alliansfriheten och möjligheten till neutralitet i krig. Om Lissabonfördraget implementeras ingår vi på sikt i en överstatlig EU-armé. Vi förbinder oss att ställa upp med resurser vid eventuella väpnad konflikt i EU. Detta kanSverigedemokraterna inte acceptera!
Stärk gränsskyddet!
Så länge Sverige är med i EU vill Sverigedemokraterna verka för att återupprätta gränskontrollen mot andra länder i Schengensamarbetet. Vi vill återge tullen rätten att undersöka fordon och individer som rör sig över vår nationsgräns. Syftet är att försvåra smuggling av illegala varor, människor och stöldgods.
http://www.sverigedemokraterna.eu/
Välj SD för nationell frihet!
Ur Sverigedemokraternas valmanifest:
Sverige ut ur EU!
Det EU som svenskarna röstade ja till 1994 var något helt annat än det EU som finns idag. Sveriges makthavare har, utan ett folkligt mandat, fört in oss i ett superstatsbygge som står i direkt motsättning till vårt lands intressen.
Sverigedemokraterna anser därför att ett fortsatt Eumedlemskap kräver att man först rådfrågar svenska folket i en folkomröstning.
Bevara alliansfriheten och neutraliteten!
Sveriges EU-medlemskap innebär i realiteten att vi överger alliansfriheten och möjligheten till neutralitet i krig. Om Lissabonfördraget implementeras ingår vi på sikt i en överstatlig EU-armé. Vi förbinder oss att ställa upp med resurser vid eventuella väpnad konflikt i EU. Detta kanSverigedemokraterna inte acceptera!
Stärk gränsskyddet!
Så länge Sverige är med i EU vill Sverigedemokraterna verka för att återupprätta gränskontrollen mot andra länder i Schengensamarbetet. Vi vill återge tullen rätten att undersöka fordon och individer som rör sig över vår nationsgräns. Syftet är att försvåra smuggling av illegala varor, människor och stöldgods.
http://www.sverigedemokraterna.eu/
lördag 4 april 2009
Folket straffar dem som inte lyssnar
Enligt Demoskops senaste mätning rasar socialdemokraterna och är nu mindre än moderaterna. Centerpartiet (3,4) och kristdemokraterna (3,8) når inte upp till riksdagsspärren. Det gör däremot Sverigedemokraterna som fördubblar sina siffror sedan Demoskops förra mätning.
Varför går det då så dåligt för (s), (c) och (kd)? Det finns säkert flera förklaringar, men en är att dessa partier inte varit lyhörda för den EU-kritiska opinion som finns i deras led. I stället har man helt sonika plockat bort populära EU-kritiker som Hans Lindqvist (c) och Lennart Sacredeus (kd) från sina listor i valet till EU-parlamentet. Detta ofog har säkert lockat över väljare till Sverigedemokraterna, ett parti som konsekvent tagit ställning för svensk självständighet sedan partiet bildades 1988.
Varför går det då så dåligt för (s), (c) och (kd)? Det finns säkert flera förklaringar, men en är att dessa partier inte varit lyhörda för den EU-kritiska opinion som finns i deras led. I stället har man helt sonika plockat bort populära EU-kritiker som Hans Lindqvist (c) och Lennart Sacredeus (kd) från sina listor i valet till EU-parlamentet. Detta ofog har säkert lockat över väljare till Sverigedemokraterna, ett parti som konsekvent tagit ställning för svensk självständighet sedan partiet bildades 1988.
fredag 3 april 2009
Göteborgs LO-medlemmar tvivlar på Wanja
Tidigare i veckan hade LO-avdelningen i Göteborg årsmöte, och även om inte AMF-pensionerna stod på dagordningen så märktes en tydlig irritation över Wanja Lundby-Wedins agerande bland ombuden. Än större är missnöjet bland arbetarna på golvet. För många undersköterskor i kommunal och metallare på Volvo är måttet nu rågat, och lokala LO-företrädare har mycket svårt att försvara Wanja Lundby-Wedin inför sina medlemmar. En som snart slipper bekymra sig är den lokala LO-bossen Olle Ludvigsson. Om två månader är det val till Europaparlamentet, och går det som han önskar kan han packa väskan och dra till Bryssel efter midsommar.
onsdag 1 april 2009
Margot Wallström får tjugo miljoner kronor
Nej, det är dessvärre inget aprilskämt. I samband med EP-valet den sjunde juni byts EU-kommissionen ut, och då kommer Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström inte att gå lottlös. Efter sina slitsamma år i Bryssel får hon först en rejäl fallskärm på fem miljoner kronor och så småningom 100 000 kronor per månad i pension. Totalt handlar det om över 20 miljoner kronor.
Detta säger framförallt något om EU, men också en hel del om socialdemokraterna. Den göteborgska toppkandidaten Olle Ludvigsson (s) ser inte och har aldrig sett några direkta problem med EU. Är du socialdemokrat och trött på den EU-positiva s-linjen? Sänd en signal till Bryssel genom att lägga din röst på Sverigedemokraterna. Kryssa Jansson!
Detta säger framförallt något om EU, men också en hel del om socialdemokraterna. Den göteborgska toppkandidaten Olle Ludvigsson (s) ser inte och har aldrig sett några direkta problem med EU. Är du socialdemokrat och trött på den EU-positiva s-linjen? Sänd en signal till Bryssel genom att lägga din röst på Sverigedemokraterna. Kryssa Jansson!
onsdag 25 mars 2009
Sossar + borgare + fack = hyckleri
Wanja Lundby-Wedin har som LO-ordförande och ledande socialdemokrat framstått som en stark kritiker till bonusavtal och skyhöga pensioner. Nu har det visat sig att hon har godkänt det avtal som gav förre AMF-direktören just en skyhög pension. Det mest osmakliga i sammanhanget är att hon försöker skylla ifrån sig och att flera förbundsordförande skyddar henne.
Maud Olofsson hade absolut ingenting emot bonussystem så sent som förra veckan. Häromdagen fick den starka folkopinionen henne att tvärt vända på klacken. Maud Olofsson och Wanja Lundby-Wedin är hycklare, och svenska arbetare och medborgare förtjänar bättre företrädare än så.
Maud Olofsson hade absolut ingenting emot bonussystem så sent som förra veckan. Häromdagen fick den starka folkopinionen henne att tvärt vända på klacken. Maud Olofsson och Wanja Lundby-Wedin är hycklare, och svenska arbetare och medborgare förtjänar bättre företrädare än så.
söndag 22 mars 2009
Sossar + borgare + fack = bonus
Socialdemokraterna har kritiserat den borgerliga regeringen för att ha infört nya riktlinjer som gör det möjligt för AP-fonderna att öka sina bonusavtal. Nu har det visat sig att socialdemokraterna själva medverkat till dessa bonusavtal. I AP-fondernas styrelser sitter nämligen inte bara borgerliga politiker utan också socialdemokrater och fackföreningsledare, och ingen har försökt sätta stopp för det nya bonussystemet. Fjärde AP-fonden har fördubblat sina bonusavtal i vinter till hela fyra månadslöner. Det kan röra sig om en halv miljon kronor till en enda enskild kapitalförvaltare. I styrelsen sitter bland andra Malmös socialdemokratiska kommunalråd. Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna går starkt framåt i traditionellt starka socialdemokratiska fästen som Malmö och Göteborg. Det är nämligen Sverigedemokraterna som förvaltar folkhemsideologins tankegods om ett rättvist Sverige.
måndag 16 mars 2009
Fastighets i farliga farleder
Som första förbund inom LO har Fastighetsanställdas förbund beslutat att organisera papperslösa. Förbundet uppskattar att det finns tusentals papperslösa bara i städbranschen. För den som värnar om välfärdsstaten och det svenska rättssamhället är det fullständigt ofattbart att LO-förbundet driver på denna förändring av svensk fackföreningsrörelse. Förbundet vill alltså att de invandrare som befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd ska kunna arbeta svart men ändå ta del av den vita arbetsmarknadens rättigheter. Med anledning av Fastighets vansinniga förslag återger här Folkhemmet Göteborg ett av bloggens inlägg från september förra året:
Att riksdagspartierna öppnat gränserna för invandrare som vi inte kan ta hand om är fantastiskt ansvarslöst. Att skrupellösa arbetsgivare utnyttjar de papperslösa invandrarna är givetvis högst osympatiskt. Att LO och TCO nu öppnar ett nytt center för svartjobbare är bara en logisk fortsättning. Det är intressant att se med vilken energi LO och TCO nu engagerar sig för att åtgärda detta symptom. I stället borde fackföreningarna söka källan till detta lönepressande samhällsproblem. Med andra ord borde de ifrågasätta den sedan årtionden förda invandringspolitiken, en politik som både staten och kapitalet står bakom. LO och TCO är inget annat än papperstigrar som inte på något sätt tar strid för de svenska arbetarnas och tjänstemännens intressen. I stället angriper man på ett symptom som vi aldrig blir av med om vi inte tar itu med källan till problemet.
Att riksdagspartierna öppnat gränserna för invandrare som vi inte kan ta hand om är fantastiskt ansvarslöst. Att skrupellösa arbetsgivare utnyttjar de papperslösa invandrarna är givetvis högst osympatiskt. Att LO och TCO nu öppnar ett nytt center för svartjobbare är bara en logisk fortsättning. Det är intressant att se med vilken energi LO och TCO nu engagerar sig för att åtgärda detta symptom. I stället borde fackföreningarna söka källan till detta lönepressande samhällsproblem. Med andra ord borde de ifrågasätta den sedan årtionden förda invandringspolitiken, en politik som både staten och kapitalet står bakom. LO och TCO är inget annat än papperstigrar som inte på något sätt tar strid för de svenska arbetarnas och tjänstemännens intressen. I stället angriper man på ett symptom som vi aldrig blir av med om vi inte tar itu med källan till problemet.
torsdag 12 mars 2009
Nej till lönesänkning
Svensk fackföreningsrörelse har stolta traditioner. 1920 bildades Svenska Industritjänstemannaförbundet och 2007 slog sig förbundet samman med HTF som då funnits i 70 år. Det nya förbundet fick namnet Unionen. I dagens Göteborgssposten säger Sören Carlsson och Pierre Svensson från Unionen Göteborg nej till lönesänkning. Det första argumentet som framförs är dock inte det skarpaste:
”Sänkta löner gör att de anställda har mindre pengar att använda för konsumtion. Och när konsumenterna handlar mindre så behöver inte företagen producera lika mycket varor eller tjänster. Varpå de vill sänka lönerna för sina anställda.”
Bättre blir det då i Carlssons och Svenssons slutkläm:
”Svaret på frågan varför Unionen inte vill gå med på några lönesänkningar handlar i slutändan om att samhällsansvaret inte kan ligga på den enskilde individen.”
Det är helt riktigt. De lönesänkningar som IF Metall gått med på kan verka lockande för vissa grupper av medlemmar under en viss tid, men det är osolidariskt mot andra löntagare och oansvarigt på sikt.
”Sänkta löner gör att de anställda har mindre pengar att använda för konsumtion. Och när konsumenterna handlar mindre så behöver inte företagen producera lika mycket varor eller tjänster. Varpå de vill sänka lönerna för sina anställda.”
Bättre blir det då i Carlssons och Svenssons slutkläm:
”Svaret på frågan varför Unionen inte vill gå med på några lönesänkningar handlar i slutändan om att samhällsansvaret inte kan ligga på den enskilde individen.”
Det är helt riktigt. De lönesänkningar som IF Metall gått med på kan verka lockande för vissa grupper av medlemmar under en viss tid, men det är osolidariskt mot andra löntagare och oansvarigt på sikt.
fredag 6 mars 2009
Göteborgs metallare drabbas värst
IF Metalls medlemmar i Göteborg blir de stora förlorarna när lönerna sänks efter uppgörelsen mellan facket och arbetsgivarna. En genomsnittslön för en metallare i Göteborg är närmare 25000 kronor. Efter sänkningen landar den på 20000. Detta historiska beslut påverkar inte bara lönen som sådan, utan också trygghetssystemen eftersom t ex sjuklönen är direkt kopplad till lönen. Även pensionen påverkas då det nya pensionssystemet grundar sig på den intjänade livslönen. Ytterligare ett hårt slag mot IF Metalls medlemmar är att deras förbund valt att inte teckna inkomstförsäkring vid arbetslöshet. För en metallare betyder det att ersättningen vid arbetslöshet inte blir 80% av lönen utan 60%. Med facit i hand kan vi se att IF Metall inte bara försämrat villkoren för de medlemmar som fortfarande har jobbet kvar, förbundet har också satt sina arbetslösa medlemmar i en riktig knipa.
onsdag 4 mars 2009
IF Metall angriper den svenska modellen
IF Metall har gjort upp med Teknikföretagen om lönesänkning på ett sätt som varken gynnar svensk industri eller den svenske arbetaren. Uppgörelsen är en ren attack mot grundtanken i den svenska modellen. Den globalisering och EU-anpassning som Olle Ludvigsson och andra fackpampar inom IF Metall så länge vurmat för slår nu tillbaka mot de anställda. Olle Ludvigsson själv är påpasslig nog att lämna det sjunkande skeppet för en stol i Europaparlamentet.
tisdag 3 mars 2009
Guillou och Göteborg debatterar Gaza
Debatten om Gaza fortsätter både i Göteborgs kommunfullmäktige och i våra dagstidningar. När Sd Göteborg hade Jimmie Åkesson och Jan Guillou på besök undrade den senare om Sverigedemokraterna vågar kritisera Israel. Guillou förstår att risken är överhängande att Sverigedemokraterna blir stämplade som antisemiter. I Göteborgs kommunfullmäktige undrade miljöpartisten Firas Almesri om inte Göteborgs Stad genom sitt engagemang för mänskliga rättigheter också skall uppmärksamma dagens brott mot mänskliga rättigheter inklusive Israels brott mot palestinierna. Sverigedemokraternas Mikael Jansson valde att hålla en låg profil, väl medveten om de ovan nämnda riskerna. Expressen anklagade nyligen Lars Ohly för att hålla påstådda antisemitiska partikamrater om ryggen. Jan Guillou kommenterade detta i sin krönika i Aftonbladet:
"Den är typisk också på så vis att Israels försvarare tror sig vara ensamma om att kunna avgöra vem som är antisemit. De har egna regler och egna tolkningar och med den tekniken gör de oss till antisemiter vad vi än säger. När Lars Ohly nu lurats in i den här fällan kommer han snart att bli upplyst om att han inte förstår sig på sig själv. Israels försvarare kommer inte att godta hans förtvivlade försäkringar om att han inte är något så enfaldigt och reaktionärt som antisemit, han har nämligen inte bevisat sin oskuld."
Det är sorgligt att den som kritiserar Israels politik blir etiketterad som antisemit. Lika sorgligt är det att den som kritiserar Sveriges invandringspolitik blir stämplad som rasist. Inget av detta gynnar en fri och öppen debatt om vare sig Mellanösterns eller Sveriges framtid. Den enögdhet som präglat debatten är rent skadlig. Hamas självmordbomber och Israels granater drabbar civila på båda sidor, men att kalla det senare för mord gillas inte av Expressen. Hur skulle man då kunna beskriva 400 barns död på ett för Expressen godkänt sätt, undrar Guillou:
"Har Israel ”eliminerat” barnen? Är de döda barnen, för döda är de ju bevisligen, ”kollaterala skadeeffekter” eller har barnen utsatts för ”riktade avrättningar” eller ”preparerats med vit fosfor i fredsbevarande syfte” eller har barnen avlidit till följd av Hamas raketbeskjutningar?"
"Den är typisk också på så vis att Israels försvarare tror sig vara ensamma om att kunna avgöra vem som är antisemit. De har egna regler och egna tolkningar och med den tekniken gör de oss till antisemiter vad vi än säger. När Lars Ohly nu lurats in i den här fällan kommer han snart att bli upplyst om att han inte förstår sig på sig själv. Israels försvarare kommer inte att godta hans förtvivlade försäkringar om att han inte är något så enfaldigt och reaktionärt som antisemit, han har nämligen inte bevisat sin oskuld."
Det är sorgligt att den som kritiserar Israels politik blir etiketterad som antisemit. Lika sorgligt är det att den som kritiserar Sveriges invandringspolitik blir stämplad som rasist. Inget av detta gynnar en fri och öppen debatt om vare sig Mellanösterns eller Sveriges framtid. Den enögdhet som präglat debatten är rent skadlig. Hamas självmordbomber och Israels granater drabbar civila på båda sidor, men att kalla det senare för mord gillas inte av Expressen. Hur skulle man då kunna beskriva 400 barns död på ett för Expressen godkänt sätt, undrar Guillou:
"Har Israel ”eliminerat” barnen? Är de döda barnen, för döda är de ju bevisligen, ”kollaterala skadeeffekter” eller har barnen utsatts för ”riktade avrättningar” eller ”preparerats med vit fosfor i fredsbevarande syfte” eller har barnen avlidit till följd av Hamas raketbeskjutningar?"
söndag 22 februari 2009
Det heliga landets partier: Del 3
I det senaste palestinska valet fick Hamas 44 procent av rösterna och Fatah 41 procent. Fatah som dominerar den nationalistiska paraplyorganisationen PLO styr i praktiken Västbanken sedan valet. Hamas kontrollerar Gazaremsan.
Det islamistiska partiet Hamas har sina rötter i det Muslimska Brödraskapet vars mål är att skapa en islamisk stat för alla världens muslimer. Denna stat ska enigt Hamas ha sharia som grundlag. Hamas erkänner inte staten Israel och rörelsens långsiktiga mål är att ersätta den judiska staten den med en islamisk stat.
PLO (Palestinian Liberation Organization) samlar en rad palestinska partier med det gemensamma målet nationell frihet för Palestina. Synen på hur denna nationella frihet ska se ut har förändrats över tid, och numera pläderar PLO för en tvåstatslösning. Sedan mer än tjugo år tillbaka erkänner man staten Israel.
Det helt klart dominerande partiet inom PLO är Fatah vars ideologi kan beskrivas som en kombination av national- och socialdemokrati. Fatah grundades för femtio år sedan av den legendariske Yassir Arafat. Från 1969 var Arafat ledare för PLO, och innan han gick bort 2004 hade hans och andras insatser i Osloprocessen lett fram till skapandet av den Palestinska myndigheten med ansvar för Västbanken och Gazaremsan. Idag kontrollerar alltså Fatah och Hamas var sitt palestinskt territorium och partierna ser varandra som dödsfiender.
Som västerländsk nationalist är det självklart att Fatahs politik är att föredra. De är sekulära nationalister som tar avstånd från väpnad kamp. Hamas är militanta islamister. Problemet är att Fatah är genomruttet av korruption, och det är detta faktum som har bäddat för Hamas valframgångar.
Det islamistiska partiet Hamas har sina rötter i det Muslimska Brödraskapet vars mål är att skapa en islamisk stat för alla världens muslimer. Denna stat ska enigt Hamas ha sharia som grundlag. Hamas erkänner inte staten Israel och rörelsens långsiktiga mål är att ersätta den judiska staten den med en islamisk stat.
PLO (Palestinian Liberation Organization) samlar en rad palestinska partier med det gemensamma målet nationell frihet för Palestina. Synen på hur denna nationella frihet ska se ut har förändrats över tid, och numera pläderar PLO för en tvåstatslösning. Sedan mer än tjugo år tillbaka erkänner man staten Israel.
Det helt klart dominerande partiet inom PLO är Fatah vars ideologi kan beskrivas som en kombination av national- och socialdemokrati. Fatah grundades för femtio år sedan av den legendariske Yassir Arafat. Från 1969 var Arafat ledare för PLO, och innan han gick bort 2004 hade hans och andras insatser i Osloprocessen lett fram till skapandet av den Palestinska myndigheten med ansvar för Västbanken och Gazaremsan. Idag kontrollerar alltså Fatah och Hamas var sitt palestinskt territorium och partierna ser varandra som dödsfiender.
Som västerländsk nationalist är det självklart att Fatahs politik är att föredra. De är sekulära nationalister som tar avstånd från väpnad kamp. Hamas är militanta islamister. Problemet är att Fatah är genomruttet av korruption, och det är detta faktum som har bäddat för Hamas valframgångar.
fredag 20 februari 2009
Det heliga landets partier: Del 2
Den palestinske mannen på gatan säger ofta att det inte spelar någon roll vem som styr Israel. För honom är det som att välja mellan pest och kolera. Många palestinska ledare däremot verkar paradoxalt nog föredra israeliska högerregeringar. Då vet de att de kan förvänta sig raka besked i förhandlingarna med den judiska staten. Efter valet i Israel står en sak klart; det blir en högerregering av något slag som kommer att styra Israel.
Men även de israeliska högerpartierna skiljer sig åt. Nationalisten Lieberman vill se högermannen Netanyahu som Israels näste premiärminister, men Netanyahu söker hellre stöd hos de religiösa partierna, t ex Shas. Lieberman som närmast avskyr de religiösa partierna föredrar då hellre en koalition med både Netanyahus Likud och Livnis mittenparti Kadima. Kadima, som bildades 2005 av avhoppade Likudmedlemmar, överväger dock att gå i opposition trots att man blev största parti i valet. Förhandlingarna om den israeliska regeringsbildningen pågår för fullt och det kan säkert dröja innan alla brickor är på plats.
Men även de israeliska högerpartierna skiljer sig åt. Nationalisten Lieberman vill se högermannen Netanyahu som Israels näste premiärminister, men Netanyahu söker hellre stöd hos de religiösa partierna, t ex Shas. Lieberman som närmast avskyr de religiösa partierna föredrar då hellre en koalition med både Netanyahus Likud och Livnis mittenparti Kadima. Kadima, som bildades 2005 av avhoppade Likudmedlemmar, överväger dock att gå i opposition trots att man blev största parti i valet. Förhandlingarna om den israeliska regeringsbildningen pågår för fullt och det kan säkert dröja innan alla brickor är på plats.
söndag 15 februari 2009
Det heliga landets partier: Del 1
Valresultatet i Israel gjorde nationalisten Lieberman till kungamakare. Hans parti Israel Beiteinu blev tredje största parti och har sagt sig kunna stödja både Livnis mittenparti Kadima och Netanyahus högerparti Likud. Arbetarpartiet kom först på fjärde plats.
Lieberman har presenterat en rad intressanta men också kontroversiella lösningar på Israel-Palestina-konflikten. Att erövra Gaza och kasta ut Hamas får väl anses som en drastisk åtgärd som dessutom skulle var än mer kontraproduktiv än det senaste kriget som skördade 1500 palestinska människoliv och 15 israeliska. Lieberman vill också avkräva de israeliska araberna en trohetsed till den judiska staten. Förslaget är givetvis provocerande för denna grupp, men inte alls orimligt.
Det förslag som är mest intressant är också det som Lieberman kan få gehör för från andra partier i Knesset. Det handlar om att avstå Västbanken till PLO med vissa justeringar av gränsen så att bosättare kan bo kvar och Israels största arabiska samhällen tillfaller den palestinska staten.
Lieberman har presenterat en rad intressanta men också kontroversiella lösningar på Israel-Palestina-konflikten. Att erövra Gaza och kasta ut Hamas får väl anses som en drastisk åtgärd som dessutom skulle var än mer kontraproduktiv än det senaste kriget som skördade 1500 palestinska människoliv och 15 israeliska. Lieberman vill också avkräva de israeliska araberna en trohetsed till den judiska staten. Förslaget är givetvis provocerande för denna grupp, men inte alls orimligt.
Det förslag som är mest intressant är också det som Lieberman kan få gehör för från andra partier i Knesset. Det handlar om att avstå Västbanken till PLO med vissa justeringar av gränsen så att bosättare kan bo kvar och Israels största arabiska samhällen tillfaller den palestinska staten.
fredag 30 januari 2009
En eller två stater?
I en debattartikel i Aftonbladet förordar filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö en enstatslösning på konflikten mellan Israel och Palestina. Han får medhåll av sin göteborgske professorskollega i statskunskap Ulf Bjereld som även han motsätter sig statsbildningar på nationell grund. Sverigedemokraterna har som bekant en nationalistisk grundsyn och är därmed för en tvåstatslösning, dvs ett judiskt Israel och ett arabiskt Palestina. Denna lösning har också varit huvudspåret sedan ”Färdplanen för fred” sjösattes. Planen som stöds av FN, EU, Ryssland och USA går ut på att Palestina ska bli en stat i utbyte mot demokratiska reformer och ett slut på de väpnade attackerna mot Israel. Israel ska i sin tur acceptera det palestinska självstyret och avveckla bosättningarna Västbanken och i Gaza.
torsdag 29 januari 2009
Brott mot folkrätten måste utredas
Förenta nationernas människorättsråd, UNHCR, har beslutat att tillsätta en utredning om huruvida krigsförbrytelser ägt rum i Gaza. Det har framkommit uppgifter om att Israel skulle ha använt fosforgranater mot civilbefolkningen. Detta är i såna fall ett brott mot folkrätten. Därför är det också rätt och riktigt att FN utreder detta. Alla nationer har givetvis rätt försvara sig, så också Israel, men det våld en stat använder måste stå i proportion till det våld som den utsätts för.
söndag 18 januari 2009
Äntligen vapenvila
Efter veckor av förödande strider som först och främst drabbat civilbefolkningen i Gaza råder äntligen vapenvila mellan Israel och Hamas. Trots det fruktansvärda lidande som detta krig inneburit kan paradoxalt nog såväl Israel som Hamas gå segrande ur konflikten. Att båda sidor är intresserade av vapenvila är tydligt. Om Hamas lyckas stoppa raketelden mot Israel bevisar det att de har kontroll över situationen, och om elden upphör så har Israel nått sitt mål med kriget. Hamas å sin sida kräver att blockaden av Gaza hävs och Israel har sagt sig vara redo att öppna gränsen om Hamas slutar avfyra raketer. Frågan man ställer sig är varför Israel och Hamas inte kunde nått denna överenskommelse utan blodutgjutelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
